Vi kraschlandade in i vardagen. Efter frukost och allmänt stök igår, skulle jag borsta håret på sjuåringen som ville gå till en kompis. Då. Då såg jag det. Eller den, snarare. En liten, äcklig, ful...lus. Den försökte gömma sig bland de blonda hårstråna i mängder, men jag tog den och jakten började på kompanjonerna till den saten.
Fullt pådrag och jag drog till närmaste apotek. Snubblade in med hysterin på lut och högg tag i tjejen i kassan. Hon visade sig vara kunnig till tusen, och troligtvis psykologutbildad. Den här morsan behövde inte bara lusmedel, hon behövde också en stor dos försäkran om att detta inte var livets ände och en cool tillsägelse om att tagga ner. Hon fick sin belöning, jag köpte det mesta som fanns att tillgå och gick därifrån som en lejoninna. Nu skulle odjuren bort.
Sjuåringen var lugn. Gav sina föräldrar lite välförtjänt dåligt samvete med kommentaren "jag sa ju att det kliade", och stod sen blick still under hela utrota-lus-operationen. Hennes tjocka, långa, rena hår var antagligen rena drömvinsten för lössen, som tjejen på apoteket sa.
Vi andra luskammades flera gånger, men inget där. Ikväll tog jag ett tredje varv med kammen genom mitt hästtagel till hårstrån. Och där. Så klart. Två levande kräk ramlade ut och därmed var kvällens mysiga tvåsamhet flyttad till badrummet och den nyinsatta aktiviteten avlusning av fru och make.
Ett par timmar senare satt vi något fräschare i soffan med varsitt glas vin och såg (för andra gången) Jonas Gardells Mitt enda liv. Om detta är slutet på den här historien så var det i alla fall en snygg landning. Förhoppningsvis den enda gången i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar