söndag 4 januari 2015

Sista rycket

Sista dagen i backen, imorgon åker vi hem igen. Barnen vill stanna och, ja, det är ju inte helt utan att jag förstår dem. Det är ett ganska enkelt liv med underställ på varje morgon, mysbyxor på kvällen och full fart i backen däremellan. Vi sover som stockar i tystnaden och det är nåt visst med att sova i mörker med bara en tunn gardin för fönstren. Mer behövs ju inte när inga gatlampor eller annat stadsljus lyser upp.

Hur gick det då med vår magsjuka fyraåring kanske någon undrar? Hon vilade hemma i en dag. Den dagen var lugn, så lugn, för oss alla. Någon av oss kunde inte undslippa ett "jaha, så här kunde det också varit"... Blek och håglös satt hon i soffan med en plastburk i knät och var helt...totalt...avslappnad. Framåt kvällen dansade hon från rum till rum. Lugnet försvann och familjen var komplett igen. Hon var mycket exalterad över sin återkomst till backen efter ytterligare en natts vila. Uppladdad till max var hon (och hennes syster för all del) inte sena med att stå på nerför backen som om vargen var efter dem, och knuffas med varann i liftkön för att få åka först.

Temperaturen har legat på ett par plusgrader de senaste dagarna, och jag förstår om SkiStars ledningsgrupp satt i krismöte och bad till högre makter, för slutet av förra veckan gav barmark och isiga backar som gjorde oss allihopa till ofrivilliga backhoppare. Igår var ordningen återställd och det är nu minusgrader. Snökanonerna går varma. Snöyra och kyla i backarna verkar dock inte bekomma småbrudarna eller min make. Nypreppade backar är förvisso fantastiskt, och det är en ynnest och lycka att få chans att dundra ner för backarna med mina tre favoritmänniskor i världen, men jag kan inte hjälpa att jag fryser arslet av mig så fort det kyler på. De andra tre är skapade med någon typ av värmefilter under huden. Sex minusgrader och en sol som bara precis orkar släpa sig över berget med några få strålar, hejdar inte till exempel fyraåringen från att gapa NEEEEEEJ åt mig i liftkön när jag för hundrafemionde gången tråkar ut henne med frågan om  hon inte ska ha sina vantar på sig? Sjuåringen har åkt i underställströja, tunn fleece och skaljacka hela veckan utan klaga. Maken ser förvirrat på mig när jag säger att jag är kall, och tar svettig av sig mössan i värmestugan.

Själv mår jag temperaturmässigt som bäst när jag till kvällen har fått på mig mysdress, krupit ner i soffan framför brasan under en fleecefilt. Igår när jag satt där och återfick normal kroppstemperatur, passade maken på att gå ut på altanen i bara kallingarna och svalka sig lite. Ni hör ju. Klar man vill stanna här i bubblan, när livet inte är svårare än så här.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar