Vi kom, vi sågs och vi blir ihågkomna (segrade alltså?). Alla planerad åtgärder utförda och fyraåringen hann dessutom med att bli sövd hela tre gånger eftersom hon envisades med att vakna hela tiden. Tålmodiga, vänliga läkare och sjuksköterskor som tog vår dotters alla frågor, rymningar och vägranden med största respekt.
Den, tydligen, extrastora körteln är bortskrapad och nya rör insatta i öronen. Ett blått och ett vitt, vilket på förekommen anledning gav upphov till en Heja Blåvitt-sång på vårdavdelningen innan vi lämnade vår omsorgssköterska för dagen. Samma sköterskan yttrade sanningen "det här är en med studsbollar i knäna" när hon körde in sjuksängen med världens piggaste fyraåring till narkosläkaren.
Vi fick åka hem efter några timmar. Tanken var att hon skulle sova en del på vårdavdelningen, men nej. Hon var lätt avslappnad och yr när hon låg där i sin säng, men sova, aldrig. Jag hoppade upp bredvid henne i sängen, maken satt på en stol och läste hennes favoritbok och det var på det hela taget riktigt mysigt!
Ikväll somnade hon i mitt knä hemma i soffan. Hennes andning var helt tyst, munnen stängd och hon låg helt stilla. Trots svullnad i näsan och sår som blöder lite, var det en helt annan liten tjej som låg och sov helt fridfullt, stilla och lugnt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar