Söndag är vilodagen.

Efter tre dagars ledighet, var vi utvilade nog för en tur till Ikea idag. Sjuåringen hann undan familjemyset (...ryset?) med ett par minuter tillgodo, vi satt redan i bilen när hon fick erbjudande om att spendera lunchtimmarna hos en kompis istället. Se där, en mindre för en stund och även om vi hade vilden kvar i vårt förvar, så bådade det ändå för ett något lugnare besök - två ögonpar på ett barn.

Vi hann en halvmil, och körde precis igenom de lantligare delarna av Hisingsön, när fyraåringen tog kommandot över den kvarvarande familjen och deklarerade att hon behövde en toalett. Nu. Det var inte en liten enkel stråle som skulle ut, om vi säger så. Och det var inte läge att vänta. Så vad gör vi? Stannar förstås. Prutmånen på tid är dålig i dessa fall. Vid sidan av vägen gjordes vad som behövde göras, och fyraåringen hoppade sedan glädjestrålande in i bilen där jag givetvis satt kvar. Tyvärr skulle sedan maken visa sig vara godheten själv, och ville således flytta undan beviset för vårt stopp. Inga detaljer på denna händelse, men sammanfattningen kan bli en fråga: någon som tvättat händerna i en vindrutespolare nån gång?

Några minuter senare var vi plats och fyraåringen var pepp på att spendera sin tid på barnpassningen. Det gladde ju föräldrarna något oerhört! Skulle vi få svettas själva inne på Ikea?! Halleluja! Är det sant? Nej, så klart inte. Det var en timmes kö. Vi fick en kölapp och där stod att vi skulle vara tillbaka om 56 minuter. Vi började rundvandringen med enmetaren i släptåg.

- Har det gått 56 minuter nu?
- Nej, inte än, 53 minuter kvar...
- Nu då?
- Nej, lyssna li..
- Nu?
- Nej, du kan gå med oss en stu..
- Men NU DÅ?
- NEJ!
- JAG VILL INTE GÅ MED ER.

(Garanterar att jag här såg flertalet idéer ta form i hennes kreativa hjärna, idéer om att rymma, hoppa i samtliga sängar på sängavdelningen samt leka kurragömma på 2000 kvadratmeter).

- Ok. Dags för lunch.

Vi hade sett ungefär en halv soffa och inte ens gått förbi en nätkorg med ljus än. Men lunch blev det och det var riktigt lugnt. Vi hann med kaffe innan frågestormen fortsatte. Rätt så exakt 51 minuter efter att vi fått får kölapp, drog vi ofrivilligt ett larm på vår väg tillbaka till utgångspunkten och fyraåringens längtan efter att få lämna sina föräldrar för ett lekland. Vi kom fram precis rätt tid. Trodde vi. Medan jag förberedde fyraåringen fick maken beskedet att vi var sena. VAD SA DU SA DU? En hoper barn hade lämnat stället samtidigt en halvtimme tidigare, och då hade de plockat in de väntande barnen ett efter ett. Vi hade nummer 30 och nu var de på 44. Vi, jag menar fyraåringen, skulle inte få komma in. Maken hann börja koka inombords och pysa till mig vad han tyckte om Ikea överlag. Jag var fast i tanken att ungen skulle in, om jag så skulle ta gisslan. Troligtvis läckte vi vad vi tänkte, för tjejen i kassan gjorde ett undantag och lät vår fyraåring ta på sin efterlängtade väst och lägga skorna i en låda som de andra barnen.

Lättade och tacksamma över att det löst sig, återgick vi till att försöka fokusera på vad vi skulle ha, istället för att låta besöket kosta femhundra kronor i bara inträde. Vi hann bestämma oss, ändra oss, bestämma om och börja om. Trettio minuter på tu man hand blev det. Sen ringde min telefon och tjejen som sett röken börja bolma ur våra öron en halvtimme tidigare, bad oss hämta dottern som tydligen tyckte det räckte med tid bland brölande okända barn. Vid det laget var dock alla våra trehundra koder till tag-själv-hyllor nedklottrade och svetten var knappt kännbar på våra ryggar. Jabadabadoo! Prisa herren, sinnet var i behåll och vi kunde åka hem. Inpackad bland kartonger och lådor i baksätet, satt sedan vår lilla solstråle och drack lingondricka och åt varm bulle från Ikeas nya påfund, en matvagn på parkeringen.

Utvilade var ordet.