lördag 23 maj 2015

Fredagkväll hos veterinären. Inte att rekommendera.

Igår, när sjuåringen och jag kom hem på eftermiddagen, upptäckte vi att Molly, en av kaninerna, verkade ha rejält ont i sitt ena öga. Eller rättare sagt, vi såg inte ens hennes öga. Min katastrofradar slogs på och jag var i en halvminut övertygad om att hennes öga på nåt sätt poppat ur. Det hade det naturligtvis inte gjort, men medan sjuåringen försökte ta sig en närmare titt på vad som orsakade problemet, kunde jag inte låta bli att snabbt genomsöka buren för eventuella blodspår.

Sjuåringen har sett varenda dokumentär om djur- och vanliga sjukhus. Hon tog snabbt Molly i knät och konstaterade att ögat var rött och att det rann. Jag kände mig som en nybliven förvirrad mamma och visste bara att jag ville ha någon att hålla i handen. Jag ringde närmaste djursjukhus och bokade akuttid tid samma kväll. Sen ringde jag ett (ok, tre) (ok...tio) samtal till maken, som satt på fredagsfika. Med kaffet halvvägs ner i strupen ringde han sedan upp och frågade vad som hänt, om det var allvarligt eller om jag bara blivit allmänt uppjagad av något blodrelaterat (Nänä, han använde inte de sista orden. Men jag känner honom. Och han känner sin fru. Han tänkte dem).

Jag förklarade läget, att veterinär var kontaktad och att dagens simlektion för sjuåringen var inställd med omedelbar verkan, eftersom både och hon och jag kände ett behov av att inte släppa kaninungen (tonåringen mer, men ändå) med blicken på hela eftermiddagen. Han tyckte möjligtvis, att detta var att överdramatisera saken, men han var inte hemma. Möjligen misstänkte han redan då, att det här fredagsmyset inte skulle bli helt gratis...

Sjuåringen satt med Molly och upptäckte efter en stund, att det låg ett höstrå i ögat. Hon fick bort det, och efter det verkade hon repa sig. Ögat öppnades och hon var inte lika stillasittande. Jag övervägde att boka av veterinärbesöket. Ett hö i ögat? Jag började misstänka, att jag skulle framstå som en överbeskyddande nybliven mamma på akuten med en bebis som bara behövde snyta sig för att bli frisk. Sjuåringens fascination för veterinärer, och min egen ovilja att egentligen ens titta på kaninens skadade öga, gjorde att vi ändå behöll tiden.

Fredagstacosen intogs i en väldig fart, maken kom hem, vi packade in oss i bilen all fyra plus ett styck kanin i resebur. Fyraåringen som tvingat med sig själv på utflykten, fick upprepa meningar som "jag ska sitta still", "jag går lugnt" och "jag ska viska" innan vi gick in. Men något gick fel, hon upptäckte att där fanns en korridor och att vi var själva i väntrummet. I korridoren låg en matta, och för den som inte vet det, så betyder det  - löpartävling. Maken, som tyckte att det utplockade hårstrået var en bra indikation på att kaninen nu var frisk, ställde ut fyraåringen i regent utanför tillsammans med sig själv. Efteråt kommenterade han fyraåringens löften med, att sanningen i dem var lika trolig som att Volvo skulle sluta sälja bilar.

Jag var, som sagt, beredd att bli avfärdad som överbeskyddande efter veterinärens koll på Molly. Jag ursäktade vår ankomst lite grann och skyllde på vår ovana som djurägare. Sjuåringen var dock i himmelriket och svarade på alla frågor veterinären hade samtidigt som hon strök sin lilla kanin lugnande över ryggen. Maken väntade på oss i bilen, med argsint löpardrottning i baksätet och ett "vad var det jag sa" väntande på tungan. Det visade sig att vi hade fel. Lilla Molly hade en rejäl skada på hornhinnan. Behandlingen blir antibiotika och ögondroppar i 10 dagar och återbesök om en vecka. Dropparna ska tas med 20 minuters mellanrum, tre gånger om dagen.

Lilla Molly lär repa sig med hjälp av sjuåringens omsorger. Maken irriterar sig på att vi inte försäkrat Molly och hennes syster tidigare och jag får flashbacks till när klockan ringde för bebismatning var tredje timme. Fyraåringen är bortplockad från banan vad gäller kaninerna och helgen ligger framför oss... Jag hoppas den blir lugnare. Och mindre kostsam.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar