...igår inne från fyraåringen rum, avgjorde nattens öde innan den ens hade börjat. Hon har ju ändå varit frisk i en dryg vecka, när nu helgens smygande snuva slog till och la sig över luftrören. Falsk krupp är vi vana vid nuförtiden. Men känslan när jag inser, att hon ska kämpa med andningen och hosta så det svider i halsen på henne innan natten är över, är så otroligt ledsam och ångestfylld. Jag vet ju, att det inte är farligt, men det hjälper inte när hennes lilla bröstkorg häver sig och piper. Jag får panik varje gång. Tänk om jag inte märker om hon inte får luft? Vilket i praktiken är en lika irrationell oro som den förstaföderskor har när de ororar sig för att missa sin egen förlossning.
Eftersom jag gillar att styra upp när jag ser varåt det barkar, så bytta maken plats med fyraåringen och hon tog plats i dubbelsängen bredvid mig. Förvisso låg maken bredvid dottern och tröstade en hel natt nyligen när hon hade öroninflammation, men i nio fall av tio sover han sig igenom nattens sjukdomsfall om inte jag väcker honom.
- Jag sover inte alls! Jag ligger och tänker ju.
- Ok...då är det nån annan som snarkar i din säng då...
Men, men. Det handlar kanske mer om att maken sover fram till att spyan, eller i detta fall kruppanfallet, är ett faktum, medan jag slösar bort värdefulla sömntimmar med att oroa mig. Med alla sinnen på helspänn är jag varje sekund, redo att lugna, hålla upp henne, gå omkring, gå ut i kall majnatt samt förbanna mig själv för att jag inte kan slappna av mellan anfallen och sova. Balkongen är förvisso makens domän. Om det kommer till det, så väcker jag honom. Hans kroppstemperatur lämpar sig bättre för att sitta med liten fyraåring i filt och andas kalluft.
När klockan ringde vid sex, var varken fyraåringen eller jag i form för att gå på dagens uppgifter. Vi stannade hemma. Jag intog dagens starkaste och största kaffe i soffan i lugn och ro i ett par timmar, bredvid den lilla med tät näsa, innan vi drog igång ett sockerkaksbak och gräddade havregrynsplättar. Oklart var denna våg av matlagningsenergi kom ifrån, men möjligtvis var det energikrav från kroppen efter nattens mangling. Förmiddagen försvann i ett nafs och sen tog maken över vab-pinnen.
Nu sover den lilla kämpen sen ett par timmar. Krupp-hostan är tillbaka, men än så länge inte på gårdagens nivåer. Vi hoppas på en betydligt lugnare natt. Men oavsett så var det inget fel på energinivån hos fyraåringen idag, så kan bara mamman lyckas sova lite mellan varven, så ska nog dagens sengångar-stadie försvinna lagom till imorgon bitti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar