Naturen kallar

Efter en massa missar i makens och min (o)gemensamma planering igår, så stod jag plötsligt ensam hemma när klockan var halv sex. Snabbt som attan, innan solstolen i trädgården hann slå klorna i mig, bytte jag om till träningskläder och satte av ut på skogsslingan. Jag var tveksam till skogen först, men efter att ha försäkrat mig om att det var fler spelare på banan, så vågade jag mig upp bland träden.

Inte vet jag om det var solen eller dagsformen eller åldern, men jag tyckte verkligen skogen var trivsam igår. Kände hur de borttränga, yttepyttesmå skogsmullegenerna vaknade till liv och påverka resten av de praktiska stadsförespråkarna som min kropp är byggda av. De grå trädstammarna på bergssluttningen ovanför den gröna ängen var plötsligt vackra. Och inte bara potentiell pappersmassa.

Jag hann nästan hela skogsslingan runt, innan naturen trängde sig in och slog sönder min romantiserande bubbla. Dammen, där jag vanligtvis ser en eventuell meditationsplats (om jag varit lagd åt det meditativa hållet), var nu upptagen av ondskefulla djur som stirrade på mig.

Någon typ av fjäderfäfamilj hade ockuperat rastplatsen och såg inte ut att vilja ha sällskap av en något småröd och ok, delvis, flåsande människoindivid. Någon av fågelföräldrarna varnade mig med ett litet språng åt mitt håll. Det fattar ju vem som helst, att det var skarpt läge. Ilskna djur i skogen...inte min bästa gren om vi säger så. Jag gjorde det enda rätta och fulsprang därifrån med en stil som hade fått Phoebe Buffay att stirra avundsjukt.

Flämtande for jag nerför backarna ner mot den asfalterade korsande vägen ett par hundra meter bort. När jag lämnade vildmarken bakom mig och närmade mig radhusområdet igen, hörde jag lockropen från de blårandiga dynorna i trädgårdsstolen...kom....kom...kom...!

Okej då.