Jag var ute på galej igår. Tjejkompisar från förr, vin och tapas utgjorde en oslagbar kombo i fredagsmys. När klockan visade 21.57 satt jag dock på bussen hem, fnissig och själaglad över att tjejerna jag pluggat till gymnasieprov och smusslande smuttat Asti Cinzano i villaträdgårdar runt Vänersborg med för 20 år sedan, fortfarande är min vänner.
Jag messade maken, som förra gången jag var ute en fredagskväll, småirriterat konstaterade, att han bara hunnit dricka en öl och se halva Die Hard, innan jag var hemma igen. Denna gång fick han bonus i egentid, när jag satt försjunken i min telefon och missade att gå av bussen hemmavid. Två hållplatser försent rusade jag av och svor åt mig själv när jag insåg att jag skulle få gå tillbaka i mörkret och blåsten. Men min tur för närmaste veckan kan vara förbrukad, för precis då kom det en buss från andra hållet! Flax när den är som bäst, som jag hade sagt 1996 i Vänersborg.
Imorse vaknade jag strax innan halv sju, lika delar förvånad som pigg. Låg kvar en stund, läste tidningen men gav upp alla sovförsök. Fick en idé om en löptur, men...haha, nej, det fick jag så klart inte. Strax efter sju gick jag ner i köket och påbörjade en frukost som i verkshöjd förvånade mig själv. Bakade bröd, stekte havreplättar, skar upp frukt och njöt av hur tyst det var i huset. Jag smög omkring och gladde mig åt att maken, för en gång skull, skulle få vakna lugnt och stilla till kaffedoft. Plötsligt stod fyraåringen i köket. Tydligen hade mitt morgonpyssel inte gått så obemärkt förbi. Enligt maken, väckte fyraåringen honom för att fråga vem som byggde nåt nere i köket. Han fick hälla upp sitt kaffe själv.
Min energi höll i sig hela förmiddagen. Huset dammsögs i ett rasande tempo, jag slog hastighetsrekord i sängbäddning och funderade till och med på om jag skulle dammtorka, men nej, det behöver jag ladda med kolhydrater en vecka för att orka ta tag i. Efter lunchen kom hela veckans alla genomföranden ifatt mig. Jag la mig en stund på soffan och slumrade. Huset blev tyst när fyraåringen var hos en kompis och sjuåringen satt på sitt rum och pustade ut efter en tur till stallet. Det enda ljud som hördes, var ett sövande mummel från rummet där maken ringde nån bank eller myndighet eller så. Jag vet inte hur länge jag låg där och samlade kraft och filosoferade om ytliga ting. Jag kvicknade i alla fall till av att min make viskande frågade mig om jag ville ha en kopp kaffe. Det ville jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar