Jag klagar ibland på att jag inte får in träning för mig själv i livets alla tusen andra så kallade måsten. Men vissa dagar bidrar verkligen till målsättningen.
Dagens första lunchlöpning tog sitt avstamp i, att de deltagande värmde upp genom att sitta avslappnande på en bänk i solen i ungefär 20 minuter. Överraskningsmomentet var totalt, när motionärerna plötsligt kallades in i en lerig paddock och förväntades gå från 0 till 100, i vakenhet samt snabbhet, och rusa bredvid respektive barns ridekipage i nya ridvägar - i galopp.
Några varv senare, klafsandes i nu leriga samt blöta gympadojjor, stod förtalet föräldrar och flåsade längs kanten, medan barnen glatt travade vidare. Dagens första motionspass var till ända.
Efter vätskekontroll hemmavid, var det dags för fyraåringen, att skaffa sig ytterligare en snabbhetsfaktor - lära sig cykla utan stödhjul. Det är så nära, så nära, men än behövs att en vuxen person född på 70-talet offrar sin eftermiddagsfika, för att kuta en miljard varv runt lekplatsen med cykelpinne i hand. I sann laganda, bytte maken och jag varv med varann med en lycklig, nästan-cyklande fyraåring som stafettpinne.
Det tredje motionspasset, hade förutom stämpeln oväntad, också en gnutta av orientering inkluderad. Starten gick när fyraåringen visade sitt missnöje över att behöva följa med sin pappa till Ica, och således gjorde det enda naturliga - hon rymde. För de två efterlöparna, var starten svajande. Frågande tittade vi på varandra och undrade om startskottet gått, och vart i så fall haren i framkant tagit vägen. Jakten började. Vi angav landsmärken för varandra och hoppades, att rymlingen skulle sitta någonstans i ett torn på en lekplats och skratta högt och avslöjande åt sina förvirrade föräldrar i tofflor som irrade runt i området.
Under sista etappen på orienteringen började svetten bryta fram på en av oss. Maken var fortfarande cool, men jag kände att det här med att, iklädd tofflor och i raskt promenadtempo, jaga ungar gata upp och gata ner bland radhusen är ingen tillfredställande motionsform.
Efter vad som kändes som ett milslångt lopp, med tillhörande hjärtklappning och psykbryt, återfanns den eftersökta hos en grannfamiljen med en dotter i samma ålder som vår, men som vi inte känner. När maken knackade på för att fråga efter sin rymling till dotter, stod hon avslappnat därinne med en glass i handen; "...som om hon hängde runt på nån typ av fritidsgård..!", menade maken, måttligt road när han gått i mål i orienteringen.
Tre pass och varenda muskel, samt vissa hjärnfunktioner, har fått sig en genomkörare. Nu ikväll tänker jag, att jag haft helt fel fokus. Utmaningen framåt är inte konditionspassen i sig, det är längden på dem. Jag har lätt sprungit flera kilometer med flås idag. Målet med morgondagen är, att träna en gång. Ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar