Simma lugnt!

Okej, det här med simhallar. Låt mig först säga att det verkligen har sina mysiga delar, att avsluta varje vecka med att åka till badhuset med barnen. Men det går ju inte att sticka under stol med, att varje förälder som hoppar i poolen och bränner veckans intagna kalorier på en timme i poolen med sina barn, borde få betalt för sin insats. Eller åtminstone en medalj då och då.

Idag hade jag gjort det lätt för mig och tagit ett extra barn med oss. Åttaåringen var därmed sysselsatt med sin kompis (som därtill är till helylle och väldigt väluppfostrad) och slapp därmed fokusera på att reta upp sin lillasyster till vansinne varannan minut. Och lillasyster slapp knyta nävarna och försvara sig efter varje liten retning från sin
kärleksfullastorasyster.

Med en Ikea-kasse samt ytterligare en badväska fullpackade med prylar vi ansåg oss behöva, intog vi då som vanligt badhuset på fredagen. Duschningen är numera en rätt så finslipad process, i våra mått mätt. Tjejerna är nämligen, liksom sin mor, mästare i att ifrågasätta saker om det inte finns uppenbara eller väl orsaksbaserade skäl bakom. Skillnaden är att deras minne skulle göra en guldfisk avundsjuk, så särkilt femåringen behöver påminnas om alla bakomliggande skäl till varje steg från "ta av dig kläderna" till "spruta inte vatten på dem som är påklädda". När vi så tagit oss igenom avklädningar, hårtvättar och påklädning av badkläder, så är alla oftast fortfarande glada men mamman lätt svettig, trots dusch. Mot poolen!

Femåringen hade först simskola och åttaåringarna övade dykning. Jag simmade varv på varv och svarade stolt "javisst" när en man imponerat frågade om jag verkligen hade tre barn med mig ensam till simhallen. Sen anslöt femåringen till oss. Hon hoppade i, hamnade under vattnet, kom upp ovanför ytan och ropade högt: Jag kan simma!!! Jag fick sedan jobba hårt en stund för att behålla värdigheten i det där självklara svaret en stund tidigare...

Det är ju dock en ynnest och en glädje att få se sina barn så där rosigt glada och faktiskt kunna låta bli att hyssja dem när de skrattar lite för högt. Simtävlingar och lekar avlöste varandra, och hade det inte varit för att f*n flög i mina döttrar när jag sa att de skulle gå upp, så hade det hela avslutats i harmoni. Nu bjöd istället jag och mina barn på en show som i bästa fall kan beskrivas som övning i cochad vattenbalett. Barnen hoppade olovligen i bassängen, jag stod på kanten och gastade åt dem att komma upp. Sekunden senare tappade jag balansen och i en saltomortal ramlade jag över åttaåringen ner i poolen framför femåringen som blev så paff att hon simmade utan dyna till kanten av bara farten. Åttaåringen gjorde ett snyggt dyk när hon såg sin mors lekamen komma farande och for upp kanten i ren förskräckelse hon med.

Den mysiga delen? Den kommer nu. Vi fikade i cafeterian och gick igenom reglerna för badhuset för sjuhundrade gången. Alla torra, rena och trötta. Lika bra som vilken valör på medalj som helst.