Sexåringen har dragit på sig en förkylning. Lite otippat i början på juli, men det är ju hennes grej, att vara oförutsägbar. Nu har ju inte förkylningen däckat henne alls, mer än att hon använde den som ursäkt till att gråta och dramatiskt göra entré på förskolan igår när jag skulle lämna henne. Hon har ingen feber, men tårarna visste inga gränser. De stackars sommarvikarierna såg förskräckta ut och undrade om jag inte borde ta hem henne. Nu är ju skillnaden, att jag känner min dotter. Jag kastade om min dag, fick hjälp av mor och svärmor och kunde därmed hämta hem henne efter lunch. Då var hon på strålande humör. Fröknarna sa förvånat, att hon varit solskenet själv sedan jag gick på morgonen. Snutit sig ett par gånger men annars varit glad och pigg. Så klart!
Jag tror dock att hon ändå känner av bacillerna lite grann. Men det är ju livsfarligt att känna efter, så hon ångar på. Idag bestämde jag dock att vi sa tack och hej till förskolan. För alltid! Hon får vara hemma nu och till hösten börjar hon förskoleklass och fritids...denna galenpanna med stor humor och bristande impulskontroll.
Sexåringens baciller kanske inte biter på henne, men de har kommit åt mig. Efter två dagars halsont samt tillhörande klagande, kom min mor hit med barndomens häxkur - Vademekum. Sandpappret (grova sidan) som rivit mig i halsen, verkar redan efter ett par sköljningar med denna mirakelstarka medicin möjligtvis kunna ge med sig. Kanske var det min mors självbevarelsedrift som slog in, jämte omtänksamheten. Till helgen ska hon med oss på semester några dagar. Men först ska jag och barnen ha ett par dagars semme-vab. Svab?
Typiska svab-aktiviteter: kaninpromenad och Playmobil-lek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar