Skillnaden mellan den energifyllda, busiga och rätt så galna tjejen, till den lilla trasan som ligger blek och still med nära 40 graders feber, är så stor att det är lätt att tro att hon är allvarligt sjuk varje gång. Febern höll i sig och vi åkte hem morgonen efter.
Jag såg en helg i vila och tystnad framför mig. Vår familjs sammanlagda ljudnivå går förvisso inte av för hackor, men sexåringen står numera för i alla fall hälften av all decibel. Men, lika hastigt som den kom, så lämnade febern henne. Fredagmorgon vaknade hon pigg och utan feberglansiga ögon.
De sista 12 timmarna innan maken gjorde mig sällskap på semestern, var jag då och då redo att ringa chefen och be att få återgå i tjänst. Sexåringens trotsperiod i samklang med den självständiga och egensinniga personlighet hon har, är lika fascinerande som utmanande just nu. Jag å min sida har också en och annan ådra av envishet och när den får övertag över pedagogiken så slår det blixtar här hemma.
Men nu! Nu är maken också på semester och vi ska dra upp på kusten några dagar. Vi packade imorse, instruerade kanin- och husvakt, åt lunch och var slutligen redo för avfärd. Sexåringen var på lite godare humör efter en session med sin mormor. Åttaåringen var...ja...vad var det med henne? Hon frös! Hon som ärvt sin pappas värmesystem inombords, satt och huttrade när verandadörren stod öppen. Börjar ana oråd...! Jajjemen, febern drog inte vidare utan har tydligen satt klorna i systern.
Vi åkte ändå. Nu sover storasyster i bilen. Sexåringen sitter tyst, klappar på sin syster då och då. Omtänksam är hon ändå, den lilla rackarungen. Nu håller vi tummarna för att krabbfiske, bad och allt annat inte försvinner i ett febertöcken för åttaåringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar