En ovälkommen resfeber placerade sig överraskande i min kropp igår kväll. Hjärta och magkänsla stämde upp i gemensam demonstration, mot hjärnans plan att åka på bilsemester med barnen till östkusten i nästan en vecka. En resa vi gjort minst fem-sex gånger bara sen åttaåringen kom till världen. Igår kväll kändes den som ett oövervinneligt hinder, en bergsbestigning utan syrgas (eller med, men rätt tufft ändå). Jag hade hellre klivit i en myrstack än åka hemifrån, var känslan strax efter midnatt.
Resfeber är egentligen en "kär" gammal (o)vän till mig. Den brukar dock inte visa sig innan välkända turer inom Sveriges gränser. Men dagarna innan en helt vanlig charter, kan jag på allvar överväga att boka av eller fejka en hjärnskakning för att slippa resa. Eller i hemlighet hoppas att något litet enkelt icke-kostsamt hinder ska dyka upp så resan blir inställd. De senare åren har resfebern dock mildrats lite. Själv har jag tänkt att jag helt enkelt inte haft tid att ta in den på samma sätt sen barnen kom. Har nu resan blivit bokad, sjuhundra prylar packade och min egna bikini till och med är med i väskan, då har jag däckat obehindrat kvällen innan avresa - utan en tanke på plötsliga askmoln från Island eller pilotstrejker. Jag hade troligtvis i det tillståndet slitit ut piloten ur cockpit och flugit planet själv om hen vägrat lyfta mot Mallis eller så. Eller fnyst högljutt och ilsket över mesar som stoppar resor på grund av lite vulkanaska! Bah' flyyyg!
Men nu är en tydligen tillbaka med full kraft. Jag anar dock vad som fick resfebern att göra comeback just igår. Dels är det en verklig oro över sexåringens väldigt begränsade lust att lyssna på vare sig mig eller sin far. Hennes vilja att bestämma allt själv och veta allt bäst, gör henne sårbar i trafik, vid vatten, på berg och på hundra ställen till. Hemmavid har vi lite mer kontroll, känns det som i alla fall. Möjligtvis en falsk ridå av trygghet, hon ramlade tre-fyra gånger bara igår, på vår högst begränsade tomtyta, men det får mitt hjärta att slå lugnare.
Den andra orsaken är boken jag läste ut igår kväll, Livet efter dig. Ja, jag är sist på bollen att läsa den. Trodde något annat om den, vilket höll i sig de första 50 sidorna. Men sen... De sista kapitlen var som en käftsmäll. Inget lull-lull eller "allt hjälper med kärlek"-recept. En rak höger i hur livets ironiska övervackra jävlighet är. En glasklar insikt över att hjärtat inte alltid vinner. Jag blev serverad ett inre bildspel med funderingar över livets dödlighet - ordentlig strösslad med svart humor, etiska vägval och en kärleksbomb som inte räcker till. Att den dessutom utspelar sig i en grönskande sömnig engelskt by i ett slottannex med kakelugnar och höga fönster... Alla tårkanaler stod vidöppna.
Så ja, det var lite svårt att somna. Men nu är vi här! På andra sidan Sverige. I ett annat slott. I MITT liv. Sexåringen har varit...okej. Glass vid kajen i Nyköping och sol från klarblå himmel. Nyss la jag två svettiga och smutsiga barn efter eftermiddagens lek i slottsträdgården. Dags att vända blad och påbörja semesterresan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar