Fågelskådare

Till och med vi tyckte synd om fåglarna förra året när det var djup snö och svårt för dem att hitta mat. Så vi köpte två talgbollar och hängde upp. Tror ni de kom några hungriga småfåglar i vackra färger? Nejdå. De hade kanske redan svultit ihjäl, vad vet jag. Men förra årets talgbollar utvecklades istället till ett kalas för kråkor (?) och andra större, svarta fåglar som tydligen också ville överleva vintern utan att anstränga sig. Dock inte lika gulligt för de fönstertittande (fd) stadsborna som ville visa sina barn hur man räddar söta fåglar.

I år hängde Henrik upp nya talgbollar. Vi hade köpt ett fyrpack och hade således två över från förra året. Perfekt. Ingen snö än och två barn i fågelintresseålder. Det började bra. Flera små, söta, färggranna fåglar har hittat till bollarna och barnen har tjutit av glädje. Mission accomplished. 

Här borde vi varit nöjda. Men Henrik tyckte sig se att småfåglarna hade problem att få i sig av maten. Och dessutom hade han insett att det blev bra smutsigt på altanen under bollarna. Hm...fågelskådarhjärnorna gick varma och Henrik kom på att om han la bollarna i en plastskål så skulle det blir enklare (?) för fåglarna att nå maten och dessutom skulle vi slippa spillet. Jag hade inget att invända. För att fåglarna skulle komma åt riktigt bra så satte han upp skålen på förrådstaket. Nu - låt showen börja! Titta barn!

Men vi hade glömt en sak. De stora, svarta fåglarna. De var tillbaka. Eller så hade de lurpassat på oss hela tiden. Det tog ungefär en timme. Sen var vi en skål och två talgbollar fattigare. När barnen skulle få dagens fågelskådarstund tillsammans med sin far låg bara ett grönt nät kvar på förrådstaket.

"Hur är det nu, är det gulmes de gula heter?"

"Ingen aning...domherren är röd i alla fall...eller?"

"Hm...man vill ju inte gärna att säga fel, vore ju pinsamt."

"Jag vet...vi kanske kan fråga Lowa?"