Att vara eller inte vara...troende.

Jag är inte troende i den traditionella bemärkelsen. Tror inte enbart på Guds skapelse eller på att han (?) är allsmäktig. Men jag har ändå en tro. Båda våra döttrar är döpta, och vi valde att gifta oss i kyrkan. Jag har en och annan åsikt om religion i allmänhet och om svenska kyrkan i synnerhet. Våra ceremonier har varit fantastiska tack vare att vi haft tillfälle att lära känna en präst som förstår värdet av att prata om det egna valet, budskapet i bibeln och kärlekens kraft, istället för straff och helvete. Som vid en midnattsmässa en julafton för några år sedan, när vi fick lyssna till på en lång, detaljerad beskrivning om jungfru Marias förlossning och lidande vid Jesu födelse, och om hur hennes moderkakas blod var kraften i tron eller hur det nu var...

Min farmor är troende och hon pratar ofta om Jesus och om godheten hos sin gud. Jag tycker om att lyssna för min farmor är inte ett barn av sin tid. Hon lever i nutid, och ibland tänker jag att hon borde varit född i alla fall några tiotal år senare. Hon hade passat in bättre då.

Min mormor, morfar och farfar är döda. Ingen av dem var "aktivt" troende. Jag vet inte hur de själva kände när de visste att de troligen skulle dö. För så var det. Alla tre låg på sin respektive dödsbädd och somnade in, ganska medvetna om vad som höll på att ske.

Min mormor var "bara" 82 när hon dog och var överraskad av att hon skulle dö. Hon hade ju massvis kvar att göra! Allt ifrån att följa såpan "Vita lögner" till att se sina barnbarn gifta sig. Det hann hon inte.

Morfar var en annan historia. Jag tror han själv bestämde att han ville dö. Han var egentligen pigg, men efter att ha kämpat sig tillbaka efter en hjärnblödning så drabbades han av blodförgiftning. Den startade snöpligt nog i en tå, och höll på att sluta i att han skulle få sin fot amputerad. Det ville han inte vara med om. Så jag tror han slutade kämpa emot.

Farfars död var speciell. Den var så klart oerhört ledsam, men också en "lättnad". Han gick från att vara en stark kroppsarbetande bonde till att inte klara av att ta hand om sig själv alls på slutet. Han ville leva, men inte på det viset. Det kändes som om han fick ro när han dog.

En konstig sak är att min morfar och min farfar blev på dagen lika gamla. Morfar levde 1914-11-24 till 2003-02-14. Farfar föddes 1920-11-29 och dog 2009-02-09. Båda blev 88 år, 3 månader och 21 dagar gamla.

När jag pratade med min pigga (för sin ålder) farmor häromdagen så konstaterade hon att hon "inte kommer få se barnen (mina) växa upp". Hon sa det inte sorgset, utan liksom som en sanning - en självklarhet. Jag höll med henne, hon är ju trots allt född 1926 och mina barn är ju bara 1 och 4 år. Vi pratade om det en liten stund och sen sa hon, liksom belåtet, att "men jag kommer ju få se dem från himlen, och det är ju inte illa det!". Jag grät lite tyst när hon sa så, men det kändes ändå bra. Sen la hon till "Då ska jag vinka, Idha, jag ska vinka till er!". Och då kunde jag inte låta bli att le.

Min morfars aska är spridd i havet. Farfars grav besöker jag några gånger per år, när jag besöker farmor. Mormor är begravd i Nyköping och dit åker vi inte så ofta. Men förra året var vi där och även i år.

Lowa och jag går det traditionsenliga varvet runt mormors grav (den lilla gravstenen). Jag vet inte varför vi gör det, måste fråga min mormors syster om den historien. Men vi lämnar aldrig graven utan att ha gått varvet runt. Bilden ovan är tagen 6/6 2010 - Livia föddes 9 dagar senare. 

Lowa o Livia vid samma grav i september i år. 

Jag har ingen klar tro om vad som händer när vi dör. Jag tror inte på slumpen eller ett fastställt öde, men heller inte på en änglahimmel. Men faktiskt, så tror jag på farmor. Jag ska vinka tillbaka!