Kroppsligt förfall.

Med tre månader kvar till 35 så känns det som om kroppen vill säga mig något. Jag tycker dock att signalerna är ganska diffusa. Eller så har jag bara inte brytt mig att lyssna.

Sen jag var 20 har min syn varit ganska kass. Dock på en stabil nivå. Linser har löst problemet. Förutom närsyntheten är det bara min rygg som ibland gjort sig påmind som en svag länk. Med lite (med betoning på lite) enkel träning då och då har dock ryggen fungerat alldeles utmärkt.

Under min första graviditet fick jag, förutom ischias och foglossning, också sämre syn. Fråga mig inte hur det gick till, men det hade med hormoner att göra fick jag veta, och det resulterade i att jag fick skaffa nya linser med  starkare styrka. Redan innan hade jag problem att se de översta bokstäverna på syntavlan. Enligt optikern så borde synförändringen gå tillbaka om den berodde enbart hormoner. Det kunde ju vara så (sa hon försynt) att det också hade med åldern att göra. Direkt efter förlossningen försvann både ischias och foglossning, ett halvår efter att jag slutat amma hade jag fått tillbaka hälften av syntappet. Nya linser igen, men utan värre kroppsliga skavanker.

Två år senare, ny graviditet. Nu med bibehållen syn men med, håll i er, torra ögon! Torra ögon! Jag och alla över 72 fick recept på ögondroppar, som skulle hjälpa mig att hantera ögonen som kliade och blev röda så fort jag använde linser mer än ett par timmar åt gången. Både glasögon samt nya och betydligt dyrare linser införskaffades, för den här gången försvann inte ögonproblemet när bebisen kommit ut.

Förra vintern fick jag problem med mitt högerknä. Jag blev så förvånad! Ont i knät?! Är det inte ett lyxproblem för elitidrottare? Påfrestningen av min icke så frekventa Friskis-gympa borde ju inte kunna mäta sig med dagliga ansträngningar a la maratonlöpare. Efter att ha googlat saken insåg jag att det fanns två andra vanliga orsaker till knäproblem. Det första var otränade äldre personer. Jag bestämde mig för den tredje orsaken gällde mig: uppenbarligen spände jag mig när jag promenerade på isiga vägar. Därav värken i knät. Så den borde ju ge med sig när snön försvann. Med ett knäskydd och inflammatorisk salva fortsatte jag långpromenaderna.

En rygg som ska tränas för att hållas i schack, ett knä som alltid tror att det är vinter och ögon som uppenbarligen protesterar mot min behandling av dem. Det verkar som om delar av min kropp behöver lite mer omvårdnad än vad den krävt de första 34 åren. Den 28 februari  2012 ska synfelet vara ett minne blott och jag ska dansa på isiga vägar. Ryggen ska kunna bära en elefant, eller i alla fall en 4,5-årig dotter.

Bäst att börja lyssna på det här irriterande mumlandet som kroppen håller på med. Innan den börjar tala klarspråk.