Blomsterkriget

Plötsligt står de bara där. Lerkrukor på terrasser och hängväxter som jag inte har en aning om namnet på. Jag ser det aldrig hända. Så fort snön smält och temperaturen stigit två grader, så finns de bara där. Innan jag ens hunnit fundera på att torka av utemöbler eller ställa in pulkor, så har grannarna hängt upp gröna, rosa och blåa växter på förrådsväggar och ställt ut trendiga krukor på altanen. Alla med fräscha, nyplanterade och strålande vackra blomsterarrangemang i.

Långt senare gör jag ett ryck och då kommer den ljuva tid när jag håller jämna steg med alla hobbyflorister. De första veckorna har vi godkända blomkrukor på alla ytor där radhusreglen säger att blommor ska stå. Det gäller att njuta nu och sträcka på ryggen. Hinna titta lite snett på de ynkliga grannhus i området utan planteringar i betongkrukor, och som uppenbarligen inte känner till Blomsterlandets färdiga blomsterarrangemang (eller har en mamma som rädda situationen).

Tiden rusar. En månad ungefär är jag med i matchen. Sen rasar fasaden och medan jag febrilt vattnar, inte vattnar, flyttar runt blomster till ”bättre” platser och rensar bort vissna blad, så tynar de bort framför ögonen på mig. Kvar står jag med hela halva sommaren framför mig, och en trädgård full med krukor med blomsterlik. Gula blad och pinnväxter finns inte med som alternativ i radhusbibeln för sommarens blommor. 

Nästa år blir det kaktusar. Nog för att jag skulle kunna vattna ihjäl en ökenväxt, men med fingrar som inte ens är ljusgröna så måste jag ju börja i en annan ände. Jag ska ställa ut dem i mars. Må så vara att jag kanske måste skotta. Då blir jag väl i alla fall först?

 

Kämpa, kämpa...

 

 

Pedagogisk plantering. 

Poäng!