”Titta, jag har klappat en mask, vill du lukta?” sa äldsta dottern och höll upp sin lilla hand mot mitt ansikte när jag kom för att hämta henne på dagis i tisdags. ”Usch, nej, verkligen inte” blev mitt spontana svar. Dottern såg frågande på mig. ”Men vi kan gå och titta på masken om du vill”, la jag till, leende, trots att illamåendet vällde upp. Vad har hon gjort med masken? Har hon mosat den?
Jag sladdade över förra helgens innehåll lite väl snabbt här på bloggen kände jag. Speciellt det här med Mors Dag. Jag veeeet att det är ett kommersiellt jippo, och jag veeeet att de andra 364 dagarna är lika viktiga eller viktigare. Men ändå. Mammor är värda att fira lite extra en dag om året. Pappor också, men nu pratar vi om mammor. Mammor som hör ”ela matten” och förstår att 2-åringen vill ha mera vatten. Mammor som suckar inombords men ändå läser favoritsagan för femtionde gången i rad. Mammor som får en kladdig snorpuss och torkar bort den i smyg. Mammor som balanserar på en trötthetstråd och jonglerar med dagislappar, extrakläder och uppfostringsmetoder. Ska jag lägga mig i 4,5-åringarnas kompisbråk? Måste de äta något annat än pasta? Varför ritar inte mitt barn lika ”bra” som grannens unge? Riskerar de skörbjugg om de bara äter majs? Mammor som får stenar i present. Mammor som får låtsasfrukost-på-sängen klockan 05.45 en lördag.
Mammor som förstår att det inte är kärlek att offra sig själv (om det inte brinner). Mammor som hittar den bästa vägen för dem själva och barnen i första hand, oavsett vad majoriteten tyckare och tänkare runt omkring har att säga. Mammor som inte alltid orkar göra sitt bästa, men som vill väl.
Mammor som är mammor.
På språng.
(Och nej, masken var inte död. Om den hade hälsan kvar helt var svårt att avgöra.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar