Inte utan mitt paraply

Hos oss äter ingen strumpor. Vi kör lite mer hardcore och tuggar i oss paraplyer snabbare än någon hinner säga ösregn. Igår kväll när alla väderappar, nyhetsprogram och till och med text-tv visade ”100 %” på regnskalan inför idag så började vi treva runt i våra minnen efter när vi såg ett paraply senast hemma hos oss? I minnet finns flertalet stora paraplyer som då och då hotar att sticka ut ögonen på någon som öppnar en garderob för snabbt, eller drar i fel tåt på en hylla. Inget av dem är egenköpt, här kör vi på reklamparaplyer för hela slanten, och de behöver därmed bytas ut då och då. Pengarna verkar läggas oftare på reklambudskapet än på funktionen när det gäller paraplyer hos give aways-företagen.

Efter att ha tömt lådor och garderober i hallen och fortfarande inte hittat ett enda paraply inför måndagens dagislämning och promenad till bussen, så trodde sig maken minnas att det fanns minst ett paraply modell större i garaget alternativt i bilen. Han hade ändå ett ärende till garaget vid 22-tiden (?!) så han skulle kolla. Jag släppte saken.

I morse klockan 07.36 återupptog jag frågan. Då var båda barnen iklädda regnställ och redo att forcera kallfronten på väg till dagis. Själv stod jag i jeans, sandaler och sommarjacka, men utan paraply. Snabb uppringning till maken bara för att konstatera att hans tystnad på frågan ”var är paraplyet nu då?!" bevisade att han glömt frågan i går kväll när han var på sin garagetur. Jag tog ett djupt andetag och började i minnet återigen gå igenom alla skrymslen ett paraply skulle kunna gömma sig på. Efter nån minut säger maken, som nu är ivrig att ordna situationen, att ”men du, jag har ett i förrådet du kan låna”.

-I förrådet? Varför då?
-Jag har det när jag går mellan huset och förrådet när det regnar.
-Skämtar du? Det är ju 20 meter!
-Vadå då, jag vill inte bli blöt.
-Nä, inte jag heller, jag har lite mer än 20 m till mitt jobb!
-Men du får ju låna det.
-Det tror f** det, men jag är på fel sida av huset nu och båda barnen påklädda!

Precis när jag, på mitt solskenshumör på morgonen, försöker bestämma mig för om det är mest tidseffektivt att dra två regnklädda barn + en vagn runt eller genom huset, så kommer fyraåringen med lösningen.

-Du kan få låna mitt paraply, mamma. Det hänger här!

Sannerligen. I vår utegarderob hänger dotterns rosa barnparaply, precis i lagom storlek för en fyraåring -eller för en mamma i tidsnöd. Efter sitt erbjudande kommer dock dottern på att hon själv gärna vill ha paraplyet. Hon får en lektion i att dela med sig och orättvisan i att hon har både regnställ och paraply. Det biter, och hon erbjuder mig sin regnjacka. Tack, men nej tack... Innan jag lämnar dagis har jag lyckats förhandla till mig paraplyet, och jag går segerviss därifrån. Nästan 24 timmar efter att jag först började leta efter ett paraply hade jag det i min hand. Måhända att det har Mimmi Pigg-mönster och extremt kort handtag.