Jag har hjärtat i halsgropen hela tiden när min förstfödda dotter sköter, rider och klappar hästarna som om de inte vore de opålitliga, stora djur med farliga tänder jag själv ser dem som. Självsäkert leder hon in hästen för dagen i ridhuset. Ber mig lyfta upp henne, spänna sadelgjorden och ställa in stigbyglarna. När jag inte vet hur man gör så visar hon mig. Jag går bredvid hästen, men tillför inget mer än att dottern då och då vill pussa mig eller ge mig en high five när hon ridit slalomen felfritt, travat själv och klarat av att rida över hinder (på marken).
Hon är inte ens fem år fyllda och behärskar ridning och hästen som om det vore det mest självklara hon någonsin gjort. När ridlägret är slut ska alla hjälpa till och städa (mocka heter det väl på stallspråk), sopa gången och tömma skottkärran med skit (bokstavligt talat). På ridfrökens fråga om vem som vill hjälpa till åker alla barnens händer upp i luften. Min dotter rundar en annan flicka för att hinna snabbast till kvasten, och börjar fejja som en besatt. Liiiite annan reaktion än vad vi får hemma när vi ber henne städa sitt rum.
Lycklig och stolt står jag och tänker på den lilla sparv som föddes i oktober 2007. Bebisen vi kallar för "den lilla tarmen"; hon var lång, smal och medtagen av förlossningen. Nu står hon där, stark och självständig, och städar ett stall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar