Vi bor i radhus. Två mil utanför stan. Äter grillat på sommaren och falukorv på vintern. Vi kör Volvo, kombi. Vi har två barn och äter tacos på fredagar. Vi åker på charter. Vi läser Astrid Lindgrens böcker och delar på föräldraledigheten. Typiska svennar?
Vi tittar inte på Allsång på Skansen, vi är inte rädda för konflikter och vi skrattar båda högt. Blev vi mindre svenska nu?
Jag känner inget behov av att fira nationaldagen. Vad är det vi firar? Att vi inte varit i krig på många år? Det kanske är ”svenskt”? Tja, vi krigade ju en del själva först, och sen lurade vi tyskarna. Bra? Beror väl på ur vems synvinkel.
Vi skulle kunna fokusera på att fira att vi lever i en fungerande demokrati. Men hur firar vi det då? Med folkdans? Är det svenskt? Hur många ”svenskar” dansar folkdans frivilligt? Kanske ska fira med att äta pasta och köttbullar? Det gör väl de flesta oftare än dansar folkdans – då är det väl mer ”svenskt”, eller?
Vi för vår del har två av tre rätt på medelsvenssons rättesnöre - Villa, Volvo, Vovve. Vi har ingen hund. Det faller på det. Vår äldsta dotter älskar djur, speciellt hundar och hästar. Ingen av oss har någon framträdande djur- och naturgen, så det direkta arvet har inte spelat in. Miljön i detta fall har varit extremt icke-existerande vad gäller djur överhuvudtaget. Det kanske är en svenskgen?
Nationaldagen firades där vi bor med ett kalas på det lokala torget. Djurambulansen var där och det innebar en chans att dottern att få klappa och gosa med hundar och – det bästa av allt – hålla dem i kopplet en stund. Hem till massproducerad jordgubbssaft och bullar köpta på Hemköp (svenskt?). Fika i trädgården med flaggan uppsatt på förrådsväggen som kuliss.
Höjdpunkten på vår nationaldag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar