London callin'! Del 2.

Mitten av november visade sig otippat vara en perfekt tid att besöka London. A rockin' Christmas på Carnaby Street, Hamleys hade den traditionella tomten i fönstret (med en enhöring vid släden?) och alla butiker skyltade med nyårsstassen. På puben serverades någon typ av glühwein och inredningen är ju året runt rätt jullik med dova, mörka färger. Det var inte alls lika mycket folk som i december, men som min far uttryckte det, ”då får man inte välja vilken affär man vill gå till på Oxford Street, man får följa med strömmen och hoppas att de går in i samma affär man är på väg till”.

Carnaby Street

Den här novembersöndagen levererade London strålande sol och sju grader varmt, en vinterdag helt i min smak. När klockan var 11 hade vi hunnit med sovmorgon, långsam start på dagen och en härligt fet brittisk-italienskt frukost. Jag Vi var redo att påbörja dagens shopping. Gap var första stoppet hade vi enats om (en av få affärer vi enades om denna dag). Jag var så laddad att jag till och med välkomnade provrumsångest. Det blev dock platt fall när vi upptäckte att butikerna öppnade klockan 12. Ameh! En timme att slå ihjäl, jag kände mig lika urladdad som när någon tjuvstartar i ett lopp. Eller som en tjur som hindras när den frustande och skrapandes med ena hoven vill ut i manegen och stångas. Jag hade ju exakt rätt position!

Vi funderade på Towern, bussturer och annat Londonskt en stund, men beslöt sen att ”strosa”, dvs gå åt vilket håll man vill i lagom takt utan mål. Vuxet. Vi strosade lite hit, och lite dit och lite ner i Hyde Park. Vi gick förbi Speaker’s Corner och det var intressant får man säga. Först såg vi ingen på plats med ett budskap (även om jag var lite rädd att min man skulle ta på sig sin Al Gore-roll och predika gasbilars lov). Min make gissade att kanske hade till och med Speaker’s Corner flyttat till webben. Efter lite mer strosande hittade vi dock två knäppgökar personer som ville ta chansen att tala fritt till folket. Den första var en mörkhyad man med en SS-bindel på armen. Vi lyssnade några minuter, hans hudfärg i kombo med budskapet på armen kändes inte helt hundra, och det gjorde inte heller hans något förvirrade utläggning om skillnaden mellan indier och danskar (?).  Den andra mannen som tog tillfället i akt att utnyttja yttrandefrihetens plats, han sa ingenting. Han var något äldre, stod på en liten stege, rak i ryggen med stora, svarta solglasögon och höll upp en skylt framför sig.  Budskapet var religiöst, men jag tror hans ord hade haft något större genomslagskraft om han helt enkelt hade tagit Speaker’s Corner något mer bokstavligt och faktiskt talat.

Sen var klockan tack och lov 12, och jag kunde starta min runda i butikerna. Övriga i resesällskapet var törstiga och gick till puben, den öppnade också 12. När vi slöt upp klockan 13, var vi lika glada för senaste timmens inköp.