Med en tvååring på Ikea.

Ett stycke bäddsoffa stod på inköpslistan för besöket på Ikea idag. Vi hade stärkt upp med min mamma som sällskap. Tre vuxna på två barn borde ju vara ok, även på Ikea en regnig lördag i november.

Efter halva varuhuset, när vi liksom var fast precis mittemellan ingången och kassorna, insåg jag att vi är sinnebilden av den familj jag såg ner på med avsmak innan jag själv fick barn. På den tiden var jag synnerligen frustrerad på alla föräldrar som släpar runt en tvååring på Ikea. Tvååringarna går aldrig åt rätt håll, och är sällan eller aldrig på samma ställe mer än två sekunder. Det resulterar i någonslags planlös sicksack-gång utan mål. Om man nu måste ta med sitt barn, varför sitter inte hen still i en vagn?! Som sagt, det var innan jag fick barn.

Det gick ändå ganska bra idag. Vi slog inte omkull något som gick sönder, flera andra barn var lika högljudda som våra (jodå, minst ett) och personalen bjöd på oss på godis - ett tydligt tecken på att vi inte är portade.

Men när maken bar vår vilt protesterande tvååring från garderobssektionen och hon sedan provade breakdance mitt på golvet, så undrade jag samma sak som för tio år sen; varför man tar med sig en tvååring till Ikea? Ja, jag vet inte. Kanske för att det är olagligt att lämna dem i bilen? Och de är för små för att lämnas in i bacillhärdarna på barnförvaringen. Tvååringen hade nog annars tagit fram sin bulldozermentalitet och haft en fantastiskt rolig timme i bollhav och lek. Femåringen hade hellre offrat en månads lördagsgodis än att bli lämnad där.

Idag blev det ingen soffa köpt. Vi väljer mellan en på Ikea och en på Mio. Vi hann dock inte till Mio idag, och jag lär inte åka dit innan tvååringen fyllt fyra. Det får bli soffshopping på nätet för oss. Tusenlapparna blir ungefär samma, men priset i svett och frustration är betydligt lägre.

Uppladdning inför rond 2.

Vagnläge.