London callin'! Del 1.

Det började med att vi skulle boka biljetter till matchen Arsenal-Fulham. Det skulle vara höjdpunkten med vår London-resa. Min make och de två vänner vi hade med oss är alla tre fotbollstokiga. Makens intresse har dock dalat i takt med att vi fick barn och de inte längre var ok att ta plats i soffan med en öl i handen lagom till avspark en lördageftermiddag (nej, jag är ingen hemsk fru, det är han som är en bra man; han har själv valt bort fotbollen men jag hjälpte honom på traven).

Ganska snart efter vi bokat flyg och hotell insåg vi att det inte skulle bli några fotbollsbiljetter. Säkra källor gjorde gällande att i princip alla biljetter redan var säsongsbiljetter sålda till fans på plats, och att vi borde bokat en arrangerad fotbollsresa om vi velat ha biljetter. Efter lite mer icke-framgångsrikt jagande, fick vi en ny plan-B-idé om att istället följa matchen på en pub nära Emirates stadion, och på så sätt få uppleva den engelska fotbollsatmosfären (jag hade ingen förhoppning om att fatta grejen, men en god fru står ju vid sin man oavsett, och detta var oavsett).

Maken var ovetandes om fotbollsaktiviteten ända tills vi kom upp från tunnelbanan i Highbury. Det var ju ingen aktivitet av dignitet, men ändå. Fotboll som fotboll?! Vi valde ut en pub med omsorg och maken tyckte initiativet var strålande. Hans ekonomiska sida gjorde high five när jag berättade om den ursprungliga planen.

Puben vi valde hade en skylt i fönstret som ganska bryskt klargjorde att endast Arsenal-supportrar var välkomna. Maken smälte in bra med sin röd-vita tröja, vi andra hoppades få komma in på nåder. Jag bestämde mig för att inte ropa några ramsor alls, oavsett vem som gjorde mål. Jag tänkte att det vore ju det värsta som kunde hända om jag blev utslängd för otillbörligt tjoande på fel lag eller så.

Jag hade fel, värre saker kunde hända. Det var oroväckande få supportrar inne på puben. Vi var dessutom sena och förvirrade av tidsomställningen (”Hur blir det nu, får vi en timme? Schysst!”), så när TV-skärmarna visade rugby tänkte vi att det var halvlek. Vi fick ett perfekt bord framför en TV lite längre in i lokalen, och beställda varsin öl. Ölen serverades i plastglas och vid dörren stod två rejäla vakter – allt pekade på att fotbollspuben borde vara full av folk. Hmm… Sen drog matchen igång. Rugbymatchen. Matchen mellan England och Fidji. På TV:n kunde vi höra rugbyljud, medan bilden visade ett program likt Tipsextra. Alla engelska fotbollsmatcher denna dag refererades av olika personer, men inte en enda gång visades någon matchbild!

Här någonstans tog min make över situationen. Han stegade fram till bartendern och bad dem byta kanal. Vi var ju Arsenal-supportrar! Han kom lommandes tillbaka med fyra nya öl, men med beskedet att matchen inte sändes. Inga matcher sändes?! Aaahmenvafaaaaan! Som riktiga fotbollssupportrar brast både jag och övriga inblandade ut i en svordomsharang-av-rang (på svenska, vill ju inte verka obildad). Den enda som var glad trots fadäsen var min make. Hans leende var stort, och precis när vi fnissat klart åt att: 1. Hur vi kunde vi missa det här så kopiöst?! och 2. Visst hette puben något med ”cock”?, så såg vi rörelser utanför fönstret. Röda tröjor! Röda kalufser! Supportrar på väg in!

Ett par minuter senare var puben fylld av de skräniga, lyckliga matchbesökarna. Vi drog en lättnadens suck. Klart inte de två biffiga vakterna skulle ta hand om bråkiga fidjianer! Nu var det fest!

Min make var mer än nöjd med eftermiddagen. Han fick sin lördagsöl framför TV:n. Kanske inte med fotbollsmatchen live, men vadå, vi vet att det blev 3-3. Det sa referaten.

Cheers!