Jobb vs semester

Idag var jag tillbaka på jobbet efter semestern. Den senaste veckan har jag hängt med barnen när maken slitit för brödfödan (läs: glidit runt på långluncher och kunnat sitta på dass i lugn och ro).

I måndags hade vi det förstås också rätt gott, di små och jag. Vi träffade en av mina finaste vänner, som med glädje spenderat sommaren i Norrlands inland, och som nu längtade efter lite västkustsbad. Det är ju en av våra favoritaktiviteter i den här familjen, dessutom en vi gör bra. Och! Lyssna! På! Detta! Ingen rymde. Inget blodvite. Alla var LUGNA. Till och med treåringen prickade in en dagsform som gjorde att jag kände mig tvingad att kolla febern på henne innan vi åkte, men hon var frisk. Visst, småsaker som att bada med sin badrock, trots tillsägelse att stanna på stranden, inträffade, men det passerade som en liten bump på vägen. Vi badade utan drama. De grävde gropar. Fikade två gånger på två timmar. Det dracks vatten och byttes baddräkter. Ingen annan närvarande på stranden lär minnas vårt besök! (Ok, kanske att några pk-fölräldrar tittade snett när treåringen slängde sig på marken och tjöt dramatiskt fem gånger i rad för att hon inte fick klättra uppför rutschkanan eller svinga sig i den ram som satt ovanför. Men äsch, i detta fall är det en petitess.)

Tisdagen började med regn så vi drog söderut på utflykt och hoppades på sol. I Varberg var det 10 grader varmare än vi hade hemma på morgonen, och när vi lämnade samma stad vid 15-tiden stod termometern på nära 30 grader. Vi spenderades två timmar på den nybyggda lekplats som vi missade för ett par veckor sedan när det regnade. Två 5,5-åringar klättrade, sprang och kokade ihop sattyg bus. Det högsta spökhuset med den branta rutschkanan var de dock båda lite spaka inför, även om de lät oss veta att de hade valt att inte åka mer. Treåringen, som likt en liten terrier tror att hon är minst tre år äldre samt 10 centimeter längre, hade dock fällt ner alla spärrar och gick all-in. Klättrade, knödde sig fram och åkte ner utan tvekan. Till och med en och annan sexåring flyttade på sig när hon tog sig fram med händerna framför ansiktet och låtsades att hon var ett lejon (oklart varför).

Mount Everest nästa.

I onsdags var det då dags för inskolning på fritids för stora, och på ny avdelning för lilla. Jag är inte riktigt med på det tåget. Mamman i denna historia smälter nämligen fortfarande det faktum att den lilla, lilla sparv till bebis som föddes hösten 2007 har möjlighet att gå med ryggsäck till fritids och spelar dinosauriespel med sina nya killkompisar, samt att den förvisso kaxiga, men ändå i känslan nyfödda, bebisungen går på storavdelningen och (som jag tolkar det) tycker det är så toppen att hon de två dagar som gått vägrat lämna ifrån sig saker som tillhör dagis när vi var på väg hem. Leksakerna släppte hon till slut, men inte förrän vi kom hem märkte jag idag att hon fått med sig fotot på sig själv med hennes namn som hänger på hennes fack.

På väg till dagis i egenkomponerad outfit. 

Så. Min första dag på jobbet skulle vara lugn. Ändå fick jag slå ihop datorn med en väldig fart och springa till bussen (med något lägre fart). Detta är dock inget försök till att skryta om hur upptagen jag är, hur mycket jag har att göra eller hur oerhört betydelsefull min närvaro var på kontoret. Nej. Mejlen blev förvisso rensad, möten bokade och några planer gjorda. Men jag ägnade lika mycket tid åt att återinviga kaffemuggen samt att under mötesliknande former ta del av arbetskamraternas sommaraktiviteter. Så ok, inledningen till denna text om makens vecka på jobbet är inspirerad av min egna första jobbdag efter semestern.

Kanske att ingen av oss kan klassa veckans begivenheter som särskilt slitiga.