Trubbel hos Tommy

Vi är igång igen; vi är uppe klockan 6, vi skapar rutiner, vi stressar hem, vi lagar mat, vi(ssa) behöver semester igen.  Jag hade två(tusen) missade samtal och tre sms från maken idag på eftermiddagen. Det var inte ett utslag av plötsligt post-semester-kärleks-feeling. Nej, snarare tvärtom, stressen var påtaglig hos maken när han på bussen hem upptäckte att saknade hemnycklarna. Det är ju inte första gången en av oss missat detta med att man behöver nyckel även för att ta sig in i huset, och säkert inte sista. Vi är i starkt behov av någon typ av ögonscanner- eller fingeravtryckslås. En kan också tänka sig någon slags lås där man varje dag får svara på en ny (dock förinställd - annars kan det blir problem) fråga om något bara vi vet och där det krävs ett exakt svar. Typ; hur många stenar släpade vi hem från stenbrottet när vi anlade stenröset? (för många) Hur ofta tömmer jag diskmaskinen? (aldrig) Vems hår kloggar snabbast igen avloppet? (ditt! nä, ditt! nä, ditt!). Eller varför inte nåt som redan finns, ett enkelt kodlås med siffror? Vi hade ju absolut inte valt någons fyra sista siffror för att minnas den koden.

Maken gjorde det enda rätta i sin nygamla situation, han hämtade döttrarna och gick ner på torgets enda matställe, Tommys pizzeria. Ett ställe ungefär lika mysig som uttrycket "pizzerian på torget" ger uttryck för. Men barnen, och maken, behövde bukfylla och då var det perfekt. Jag vet inte exakt hur besöket avlöpte, men med ingredienser som tre med toklågt blodsocker, två toabesök hos de minderåriga samt makens orubbliga nej till godisklubborna som erbjöds barnen, så hade maken haft fullt upp. När fjärde sms:et kom förstod jag att det var dags att skynda sig hem: "Trubbel på Tommys!". En halvtimme senare mötte jag upp en väldigt glad, en väldigt sur och en väldigt trött - nämnda i ålder med början på den yngsta.

I samlad trupp gick vi hem, låste upp och pustade ut. Kvällen avlöpte som vilken tisdag som helst, möjligtvis med en knorr då lillasyster i ett försök att ta sig ur badkaret drog med sig hela draperiet och fick duschstången i huvudet när hennes vikt i ena änden skapade en något obalanserad hävstång. Som i nio fall av tio grät hon i fem sekunder och gick sedan vidare i livet. Hennes många blåmärken, skrubbsår och bulor skulle i antal kunna vara en utslagsfråga till dörrlåset. Frågan är dock om vi någonsin skulle komma in i huset igen då.

På väg till skolan.

Uppdatering: Jag tänkte att jag kanske borde petat in i texten att maken och jag stod en respektive två meter ifrån lillasyster när hon försökte svinga sig i duschdraperiet. Ingen ska ju behöver ha bilder i huvudet av en övergiven treåring som förösker göra sin kvällshygien i badkaret och slår sig blå på köpet. Sen tänker jag ingen och nu vet jag inte om det är en bra eller dålig info att vi var där - och hon slog slog sig ändå...