Vår boss: Bosse

Storasysters djurintresse inkluderar i alla högsta grad hundar. Förut var det med skräckblandad förtjusning, numera är det endast förtjusning. Vår granne har en liten, söt, vit hund. Bosse heter den. Sedan urminnes tider, eller i alla fall några veckor, så har storasyster bett oss om att få gå ut och gå med Bosse. Varje dag. Varje timme.

Förra helgen var det dags. Vi gick en rejäl promenad med lånad hund, och intresset svalnade inte för en sekund. Dagen efter fick maken äran att gå med dottern på hundpromenad. Hans intresse av hundar är ungefär lika stort som mitt intresse för spindlar. Men, han gick med en promenad, och sjönk sedan ner i en stol på verandan medan Bosse fick vatten i en skål i trädgården. Dottern fick lov att ha Bosse i trädgården ”en stund” och sedan lämna tillbaka honom. När jag några minuter senare tittade ut i trädgården satt maken blickstilla, stirrandes på den tidsinställda äggklockan framför sig och väntade in ”stunden”.

Vi passade Bosse en extra timme en dag förra veckan, och fick då till båda döttrarnas glädje ha hunden inne i vårt hus. Piece of cake, tyckte jag. Tills vi kom in. Dock ingen skugga över Bosse, han är både väluppfostrad och precis lagom stor. Men jag insåg att vårt hem inte är hundsäkrat överhuvudtaget. Jag fick plötsligt bilder i huvudet av Bosse som äter lego. Hittar pyttesmå dockskor eller får stoppning från ett gosedjur i halsen. Min bild av mig själv grejandes lite runtikring, medan hunden låg och sov och barnen pysslade med sitt, grumlades av att jag istället hetsstädade radhuset och slängde in allt med en mindre radie än 10 cm i närmsta garderob. Svettig följde jag sedan efter Bosse genom hela huset i en timmes tid för att skydda honom.

Bosses besök hemma hos familjen icke-hund avslutades med att treåringen högljutt deklarerade ”jag är också törstig” och i nästa sekund stod på alla fyra och drack ur hundskålen. Sen gick Bosse hem.

I sitt esse.