Ett kungligt ryggskott

Barnen snörvlade lite och hostade då och då när vi var i Stockholm. De hängde med bra och var pigga större delen av tiden och när krafterna tröt så räckte det med en glass eller en tur med tunnelbanan för att de skulle kvickna till. Jag var frisk och maken var också på benen. Tills sista dagen. Han vaknade med en liten nysning. Snörvlade ett par gånger på morgonen och tittade på mig som om han sista stund var kommen.

Skattkammaren på slottet stod på agendan. Vi kom dit. Vi löste biljetter. Precis innan vi ska gå in så stönar maken till. Jag vände mig om och ser honom stå lite framåtlutad med handen på ryggen.

-    Vad är det? Hände det nåt?
-    Jag tror jag fick ryggskott…
-    Vadå? Nu?
-    Ja…
-    Men du står ju upp? Du lyfte inget?
-    Men det gör jätteont i ryggen. Jag tror jag fick ryggskott ändå.
-    Jaha… Då får vi väl åka hem då. Jag får köra hela vägen då antar jag..?

Tystnad. Min make började sedan linka mot slottet.

-    Nej, det går nog bra. Det går över.

Nu har vi ju ett annat lågvattenmärke vad gäller ryggskott. En morgon i december låg jag dubbelvikt på golvet med smärtorna från helvetet (hej förlossningar, ni var inte så farliga ändå!) i väntan på min räddare i nöden, min syster som kom till undsättning. Under tiden jag väntade på henne, så har jag mycket teatraliskt kunnat berätta för maken om de dramatiska minuter som förflöt när jag fick äta vad som fanns längst ner i kylskåpet – eftersom jag inte kunde resa mig. I vissa stunder kan jag också lägga till detta med hur mina naglar trasades sönder (nåja) av att kylskåpsdörren satt fast och jag fick liksom kila in fingrarna emellan och bända upp dörren.

Den upplevelsen klår man inte med lite ryggsmärtor på en slottsbacke i storstan med frugan inom en meters räckhåll!

Mina sympatier var därmed något begränsade i söndags, och har inte utökats idag. Han är förkyld. Och visst har han ont i kroppen. En tur med tunnelbanan kan vara svår att fixa. Men en glass kanske funkar..?

"Rygga' ä' av!".