Från noll till hundra på en lördag

Precis som alla lördagar sedan januari så börjar vi helgen med att unisont förbanna mitt val i höstas om att välja 08.30 som simskoletid för storasyster.Numera är det mest jag som klagar, redan i februari började maken vänja sig och tycka att det var ok att även på den sjätte dagen rusa upp, slänga på sig kläder, äta nåt i farten och sticka iväg. Jag, som oftast haft förmånen att få ligga kvar och tryna en stund med treåringen, tycker fortfarande att det är öken, och ett av de mest korkade beslut jag fattat. Idag var påsarna under ögonen ännu större än vanligt, och jag ingen av oss låtsades höra väckarklockan när den vaknade och charmigt slängde över sin kropp på mitt huvud. Vi får dock skylla oss själva. Serien The Killing håller oss vakna när vi plöjer avsnitt efter avsnitt (jag borde låta bli att berätta hur patetiska vi är som messar varandra på dagarna för att bolla nya idéer om hur det mordhistorien hänger ihop, men så är det) och har fått oss att helt tappa kollen på att våra liv bygger på att vi är i säng klockan 22 och vet att varje minut därefter ska betalas med en hjärna segare än en Sverigedemokrats.

Men, men, idag var vi framme så äntligen framme vid simskoleavslutningen och vi gav oss iväg allihopa. Det var en rätt medioker tillställning får man lov att säga. Informationen om fotograferingsförbud i badhallen sänkte makens humör och utan diplom eller annan avslutningsceremoni kändes det hela rätt platt. Tråkigt hade vi dock aldrig. De få sekunder vi inte ägnade åt att pysa över av stolthet när sexåringen hoppade i på djupt vatten, visade hur man flyter och simmar ryggsim, ägnades åt att hindra treåringen från att trilla i. Hon är helt övertygad om att hon redan kan simma.

Nästa stopp på lördagens lista var enklare shopping på vårt lokala torg. "Enklare" i den meningen att vi hade en kortare lista med bestämda varor att beta av. Det gick förvånansvärt smidigt och vid 10.30 var vi hungriga och redo för lunch. Som jag alltid sagt, vill du ha något gjort - be en småbarnsförälder. Finns ingen med samma effektivitet och förmåga att förutse vad varje minut kan spela för avgörande roll för framtiden.

Eftermiddagen, som då började runt 11.20-snåret, innehöll favoritaktiviteter för tre av fyra i familjen. Medan storasyster gick på efterlängtat kalas på Sjöhistoriska museét, var jag bjuden på champagnelunch och maken skulle ut och åka lastbil (Citat: "...med 750 hästkrafter, som en jävla raket alltså!"). Treåringen hade ingen naturlig plats på någon av aktiviteterna, men lotten föll på mig. Hon var knappast välkommen på ett knippe förskoleklassares kalas och i en lastbilshytt kändes hon inte helt given. Det fick bli födelsedagslunchen i sin mammas sällskap. Det gick...alldeles, alldeles strålande! Jag hann mingla, smutta på champagne och sitta i solen medan hon varvade Batmanmask med vikingahjälm och anslöt till barnaskaran på plats som minglade på barns vis mellan fotbollar, studsmatta och godisskålarna.

Vi återsamlades hemmavid - alla mycket nöjda. Nu när barnen återigen precis somnat när jag skriver det här, är planen att hoppa över evighetslånga Mello och fortsätta den dåliga vanan med Joel Kinnaman och gänget i The Killing. På den sjunde dagen vilar vi.