Inget ont som inte har något gott med sig

Slaget vid Hastings kan slänga sig i väggen. I alla fall om man ersätter blodet med kokos. Och havregryn.

Ibland hinner mina gubbar o tanter som jobbar i ordförrådet slänga ur sig meningar jag själv står helt frågande inför. Som idag. Klockan 16. Ett gnälligt halvfebrigt barn och ett efterskolantrött dito i haserna på mig runt huset. Precis när jag skulle säga "nu sätter vi på en film!" Så hör jag hur någon i min mun formar orden  "ska vi baka chokladbollar?".

What the f**k!? VEM lurade på mitt talcentrum den meningen? Den sinnessjukt ironiska jefeln är avskedad med omedelbar verkan. Men jag fick ju stå vid mitt ord. Några minuter och två slagsmål senare stod vid uppställda, barnen på varsin stol vid köksbänken med varsin bunke. Redo att börja baka. Slaget kunde börja. 

Om någon gick snabbt förbi vårt köksfönster så kan de sett en idyll. Två systrar med varsin visp som turades om med decilitermåttet. En mamma som stod i mitten och hjälpte till med det som behövdes men lät barnen prova sig fram. Kokosfatet framställt och alla rullade efter egen förmåga chokladbollarna. Mamman kramade sin treåring och hjälpte henne sedan att tvätta händerna, medan sexåringen diskade undan lite innan hon också tvättade sig med tvål och ställde fatet med chokladbollar i kylen. Mamman plockade undan och gick ett varv med trasan.

Men om den förbipasserande tittade lite mer noggrant...eller lite för länge. Då kunde man se en hondjävul mamma med något ansträngt leende. Två barn som hade dragkamp om samma slev, samma bunke, samma ingrediens... En mamma med svettiga pannslingor och den suraste sexåringen på ön. En treåring som tyckte smöret kunde ätas i klumpar och troligtvis i chokladbollarna rullade in både en och annan snorkråka samt vad som i övrigt fanns på hennes tröja. Mamman bar sedan sin slingrande treåring i järngrepp ut till badrummet och tvångstvättade hennes kladdiga chokladfingrar. Mamman är nämligen synsk och kunde se att chokladkletet inom tio sekunder hade hamnat på soffkuddarna, närmaste vägg och/eller i hennes hår. Som hon också tänkte vägra att tvätta. Sexåringen rullade klart de sista bollarna och stoppade varannan i munnen. Hon blev sur när hon fick tillsägelse att inte äta fler, och slängde demonstrativt den tomma bunken i diskhon. Sen fick hon lära sig den hårda vägen, att om man sen sätter på vattnet med full kraft så blir man oftast väldigt blöt när strålen träffar rundningen på skålen. Hon ställde fatet i kylen och klargjorde att alla var hennes, ingen skulle få smaka. Mamman sanerade köket.

Men nu ska vi fokusera på det enda positiva som kom ut av den här lilla eftermiddagsövningen:

Kvällen är räddad.