Jag fick nästan nypa mig i armen. Solen sken, ett barn var på kalas och den yngre förmågan lekte med sig själv som sällskap. Maken sågade nåt som tydligen skulle sågas, och jag...jag satte mig och läste en bok i solen. Flera gånger under de rofyllda timmarna mitt på dagen idag fick jag känslan av att något måste vara fel...varför är det så lugnt?
När storasyster kom hem från kalaset kunde man ju tänka sig att känslan av ro skulle avta, men nej. Eftermiddagen fortsatte stilla. Till slut blev så trött av all vila att jag fick gå och lägga mig en stund. Mitt på dan! I sängen! Ensam! Tyst låg jag och filosoferade och inväntade den stund när båda tjejerna skulle stanna upp i en rörelse, inse att deras mamma nog hade egentid och komma rusande. Den kom till slut. Men innan dess hann jag slumra till i solen som sken in genom balkongdörren och värmde mig precis lagom. När de väl stormade in, hoppade upp i sängen, la sina jordiga fötter på min kudde och väckte mig med händer som nyss klappat insekter, så var det i alla fall en trevlig mamma som bad dem att omedelbart lämna sängområdet och gå och tvätta sig.
Efter en eftermiddagsutflykt och grillning med vänner till oss alla fyra, sover nu barnen. Vi går och lägger oss med spänning inför morgondagen. Kan detta bara varit lugn och ro...eller var det lugnet före stormen..? Är vi månne i stormens öga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar