Ett naturligt barnkalas

Det är det här med naturen. Av någon outgrundlig anledning är sjuåringen inte bara ridintresserad och hundälskare, utan också fascinerad av själva naturen. Således befann vi oss på en 4H-gård för 7-årskalaset med alla kompisarna idag.

Jag var enligt maken klädd som om jag skulle ut på kalfjället. Han hade en poäng i att det kanske möjligtvis var liiiite överdrivet, men å andra sidan vem man aldrig vad som göms i naturen. Själv valde maken sin vanliga uniform, jeans och piké, och har uppfattningen om att vädret var "lite vårfeeling". Han räknar strikt årstiderna utifrån hjulbytardagar på bilen, och eftersom vi inte lagt på vinterhjulen så är det mer sommar än vinter. Vi hoppades på uppehåll och blev bönhörda. Molnig oktoberdag och 12 grader gav fullt godkänt, men att maken plockade av sig jackan och kavlade upp ärmarna på tröjan för att inte förgås av värmeslag var ju ändå (o)tippat.

Barnen då? Jodå. Vi hade två timmars jubel och skratt med sjuåringens kompisar och kunde överlämna samma antal barn vi tog emot, alla i samma skick som de kom - om än något mer leriga och sockerstinna. Lyckat!

Lyckat kalas till trots. Det här med blött gräs i stora mängder och små bäckar som är fina att se på...jag vet inte. Känner mig inte riktigt hemma. Om sjuåringens djur- och naturälskargener kommer från mig, så är jag undantaget som bekräftar regeln. Jag instämmer i (o)känd talares visdom: "Det är inte du naturen, det är jag".