Ikväll har vår sexåring städat sitt rum helt själv. Plockat undan, pyntat och sjungit högt och glatt (om än något ostämt) medan hon självmant redde upp leksakstornadon som dragit fram under ett par dagar. När hon lagt sig i sängen, så läste hon sin läsläxa. Sen släckte vi lampan och jag påbörjade min vanliga kavalkad av bibliska sånger, allt för att hon ska slappna av och somna. Idag bad hon mig vänligt att gå ut. Hon ville prova att somna själv. Jag satte mig utanför dörren, lyssnade på hennes andetag. De var förstår lite svårt att höra, eftersom maken och fyraåringen skrålade i kapp i rummet bredvid, men mellan Barnkammarbokssångerna kunde jag höra sexåringen vrida lite på sig i sin säng. Kände hennes blickar genom dörrspringan när hon kollade att jag satt kvar. Hon gäspade. Suckade. Vred på sig. Andades. Fluffade täcket.
För sju år sen var det jag som suckade. Eller låt mig omformulera mig: jag vrålade. Vår då ofödda dotter var på väg ut i världen, och efter en natts kamp fick vi träffa henne. En stark, långsmal bebis med torrt skinn efter dagar utan fostervatten. Hon sov nätterna igenom som bebis. Det ändrade sig sen. Vi har sjungit henne till sömns sen hon var några månader gammal.
Nybliven mamma och dygnsgammal bebis.
Hon somnade inte självmant idag heller. Efter en liten stund ropade hon att hon ville att jag skulle sjunga Hosianna som vanligt.
- Jag kan somna själv när jag är sju år.
Absolut. Sju år gick så fort. Vill hon höra mig skräniga stämma varje kväll i några år till så är jag bara tacksam.
(Men det här med den egna rumsstädningen vore dock bra om vi kunde behålla..?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar