#träning #packning #fail

Jag har varit norrut ett par dagar genom jobbet. Storleken på, samt antalet, kollin jag hade med mig var möjligtvis mer en indikation på att jag tänkte rymma hemifrån. Packningen har dock inte något att göra med fåfänga. Det var bara simpel dålig planering kvällen innan avfärd samt noll inspiration och en full tvättkorg. Min packningsfilosofi gick ut på att släppa ner det ena och det andra i väskan och hoppas att något skulle passa ihop. Sannolikheten för att den ekvationen ska gå ihop, borde ju öka med antalet klädesplagg.

Den andra delen av min jättepackning var, något otippat kanske, träningskläder i ett par uppsättningar. Trots att jag varit med och utformat dagarnas intensiva schema, så hade jag någon slags falsk föreställning om att jag skulle hinna ta en löprunda, träna på gymmet samt simma några längder. Det skulle då inte bara innefatta mer träning än jag lyckats med senaste månaden totalt sett, utan också utföras på de cirka fyra timmar jag hade som fritid under de två dagarna hemifrån.

Vi anlände i solsken, men när jag skulle ge mig iväg på den där löpturen vid femtiden igår eftermiddag, var det snarare snålblåst och regn. Motivationen var inte skyhög men jag gick ändå ner och frågade lite i receptionen om vart jag kunde springa i omgivningen. Lokalsinnet är ju i mitt fall något begränsat. Receptionisten lät som om han talade med ett barn, när han förklarade vägarna jag skulle hålla mig till, men han trollade också fram en karta jag kunde ha med mig. Han visade, pekade och förklarade att öns totala area var så pass liten att det vore en bedrift om jag sprang vilse.

- Så länge du inte korsar en av av de två broarna eller hoppar från ett stup så är du ju kvar på ön.

För mitt inre såg jag hur jag skulle kunna irra runt i skogen tills det mörknade utan att hitta tillbaka, och sedan få sitta under nån tunn gran över natten, innan slutligen någon Missing People-hjälte skulle hitta mig femhundra pinsamma meter från hotellet framåt småtimmarna.

Det blev ingen löprunda. Väl tillbaka på rummet för ombyte insåg jag att min träningsväska stod kvar i bagagerummet i lobbyn, och dessutom rullade en repris på "Äntligen hemma" på TV:n. Jag tog det som ett tydligt tecken på att jag skulle stanna inne. Nästan en timmes intensivt vilande tog vid, innan jag bytte om till middagen. Jag valde mellan de tre paren byxor som var nerpackade, som alla krävde skärp, vilket jag inte hade, innan jag bestämde mig för en klänning som egentligen hörde ihop ett linne som inte låg i en enda väska jag kunde hitta på rummet.

Sammanfattningsvis blir betyget på de två dagarna lysande. Missing People slapp rycka ut, restaurangens belysning var lite dunkel och när dagens fritid blev till arbetstid slapp jag ta ställning till eventuella nya träningsidéer. När jag hastade förbi receptionen på eftermiddag ropade min kartritare ivrigt efter mig:

- Kul att se att du hittade tillbaka!

Jag gjorde tummen upp.