Pilutta mig

Jag skulle inte välja att kalla mina dryga två dygn ensam med vildarna för en tornado. Det blir inte ens en torktumlare faktiskt. En hinderbana är nog mer passande. En bana med överraskningar och skruvbollar, där några hinder var lite mer...påfrestande för det jämna humöret.

En av de kanske mer svårmanövrerade hindren var när båda barnen efter fredagsmyset, bestämde sig för myteri. Detta samtidigt som mamman totalt checkade ut, och kom med (o)pedagogiska tillrop som "kom igeeeen, nu SKA ni SOVA"! Men det ordnade upp sig till slut, och när båda sussade gott, och sexåringen la sig på makens sida av sängen, så var det frid i själen igen. I alla fall till klockan fem på morgonen, när fyraåringen anslöt till dubbelsängen och innan jag hann reagera hade snott min kudde. Resten av natten låg jag raklång och småfrös (applåder för mamma-uppoffringen här är på sin plats).

Hinderbanan innehöll också flera belöningsstationer. Vi har träffat mormor, morfar och moster i olika omgångar, samt en av mina bästa vänner och hennes barn. Fyraåringen är nästan jämngammal med en av sönerna, och medan de röjde (jag misstänker att min avkomma var uppviglaren) så tog sig sexåringen an den yngsta sonen på två år. Bingo! Mammorna (eller i alla fall jag) satt ner flera minuter i sträck och sörplade kaffe.

Jag planerade inför helgen att stenhårt utnyttja det faktum, att fyraåringens nya idol och stora fascination heter Madicken. Just den delen av banan verkade dock komma med någon slags konsekvens. Medan jag speedstädade, slängde in saker i skåp och fuskbäddade sängarna, lärde sig fyraåringen nya ord och antog nya utmaningar. I lördag slog hon sitt personbästa, när hon breddade sin repertoar med orden lortjänta och pisspotta. Tack Astrid, verkligen, tack! Jag har också haft anledning att å det starkaste avråda henne ifrån, att prova på att flyga a la Madicken. Jag är dock inte säkert på att jag lyckats, och varje gång jag hör henne, eller rättare sagt inte hör henne, blir jag iskall och måste släppa vad jag har för händer för att rusa och kolla så hon inte står startklar högst upp i trappen med sitt lilla Pippi-paraply.

Det finns två stunder under den gångna helgen som får riktigt höga poäng. Eller ok, tre. Den första är det maratonpusslande som fyraåringen och jag ägnade oss åt när sexåringen var ute och lekte. Det andra är den stund som sexåringen  och jag hade ensamma när hon visade mig sin hästbok och förklarade allt hon lärt dig "med sitt gäng" på ridskolan i fredags. Den sista är den oväntade lucka som öppnade sig när jag plötsligt fick en hel timme ensam hemma. Mellan klockan elva och tolv idag hann jag baka bröd, förbereda två luncher och en middag - alltihop under total radiotystnad.

Nyss gick vi i mål. Vi tog oss runt banan, och på vissa ställen skulle jag till och med säga att vi gjorde det elegant. Lortjänta kanske ger nåt poängs avdrag, men i övrigt: tolv poäng till mig och ungarna. Det här måste vi göra om. Ska vi säga om...två år?