Alla heter Glenn i Göteborg...eller?

Jag har varit i Stockholm idag och snurrat runt. Just idag var det rätt lite snurr som tur var. Tåget var i tid och efter årets cirka tio-elva resor har jag numera lärt mig gångvägen från centralstationen till kontoret i Stockholm. I alla fall om jag går ut på Klarabergsviadukten, annars får jag problem.

Idag bjöd huvudstaden på strålade sol, hög vinterluft och julpimpade gator. Det var faktiskt så vackert, att jag kan förlåta den stockholmare jag hade möte med, som menade att Göteborg har två säkra sökord på näter: Glenn + regn. Jag till och med skrattade lite kort.

Innan tåget gick hemåt igen hann jag med lite julklappsshopping. Jag gick omkring och njöt ensam i stora luftiga butiker och kände att jag nog smälte in i klientelet. Sen gick jag baklänges in i en spegel och bad om ursäkt till mig egen spegelbild innan jag såg att det var jag.

Resan hem gick alldeles utmärkt också. Framme på västkusten skrev jag skrev sms till min make att jag skulle vara hemma om en halvtimme, när jag klev på bussen. Det var ju att ta ut segern i förskott.

Halvvägs med bussen började det lukta kattmat. Min första tanke var att se mig om och försöka lokalisera stollen som uppenbarligen matade sitt kattdjur (alternativt ägnade sig åt en egen festmåltid) i närheten av mitt säte. Lukten blev än värre och jag misstänkte att tanten bredvid mig skulle kräkas strax. Jag kollade skorna efter hundbajs, kunde jag vara skyldig? En hållplats senare, informerade en avstigande passagerare oss om, att bussen hade punka. Och det kan man ju kalla det! Det bakre däcket bestod mest av en fälg med några svarta däckremsor här och där. Vi fick kliva av och invänta ny buss.

Det finns egentligen ingen poäng med den här busshistorien. Inte mer än att det regnade när jag klev av. Och att busschauffören hette Glenn.