Ett hundliv.

Vi adderade lite extra spänning till julfirandet i år genom att låna in en hund. Nio vuxna och två barn, en julgran, en tomte och en hund i vårt radhusvardagsrum lät alldeles rimlig och mysigt när det hela bestämdes i all hast. Maken var inte överförtjust, men hans äldsta dotter var å andra sidan i sjunde himlen, så det vägde jämt. Femåringen brydde sig inte nämnvärt och själv gick jag från att tycka att det var en toppenide', till att bli sjukt nervös och känna att detta möjligtvis skulle kunna bli den här familjens fall...

Turligt nog visade det sig att jag hade fel i mina föraningar. Hunden Bobby (Ewing) struttade runt här som den gamling (11 år) han är. Han smälte snabbt in som en femte (eller åttonde, beror på om man räknar med kaninerna och Volvon) familjemedlem. Åttaåringen hade paxat att ha hans korg i sitt rum. Vi andra hade inga invändningar i den frågan (stängde våra sovrumsdörrar och såg inte samma önskan i att ha en hund i sängen).

Första natten nattade jag åttaåringen och Bobby (Brown) låg i sin korg nedanför sängen. Halvvägs in i en av de psalmer hon alltid vill höra vid läggdags, ackompanjerades min sång av hundens snarkningar. Alla andra kanske hade haft problem att sova, men inte åttaåringen. De sov hela natten som två stockar i hennes rum.

Eller nästan hela natten. Klockan fem vaknade åttaåringen och var alldeles för exalterad över Bobbys närvaro för att kunna somna om. Halv sex gick de ut på sin första promenad. Halv åtta igen. Och halv tio...

Allt flöt förstås inte smärtfritt. Femåringen surade och tyckte vi skulle lämna tillbaka Bobby (B-son) rätt omgående. Åttaåringen fick erfara, att även en snäll hund kan bita ifrån om den blir överraskad. Men i det stora hela var Bobby (B-dog) till och med omtyckt av maken till slut. Femåringen bytte taktik efter att ha insett att hunden var här för att stanna (i fyra dagar) och mutade in sig som vän genom att tjuvmata honom med pasta i smyg under bordet.

Andra natten kom åttaåringen in till oss vid halv tre-tiden. Hon ville sova hos oss, hon fick inte plats i in egen säng tyckte hon. Bobby (B-boy) hade knött undan henne. Så där låg vi alla tre i dubbelsängen medan hunden ensam sov i sängen i rummet bredvid.

Hundäventyret varade i de fyra dagar det var bestämt. Men tre av fyra av oss var sugna på att behålla honom. Femåringen var återigen tillbaka på att djur är odjur. Åttaåringen och maken tog ett känslosamt farväl av Bobby (Ljunggren) när annandagen var över. Själv kände jag förutom saknad, även en viss tillfredställelse i att uppdraget var slutfört. Och att jag skulle få sovmorgon, regnig promenad vid åtta på morgonen är ändå regnig promenad klockan åtta på morgonen. Oavsett sällskap.

Nu, ett par dagar senare, ska vi försöka hålla oss ifrån impulsköp av hund kommande veckor...för det blev väldigt tomt när Bobby (Bobson) åkt hem...