Vi tog rygg idag på en annan familj (som vi känner alltså, ingen slumpvis utvald) och hängde på dem till norska fjällen för lite miljöombyte. Trysil visade upp vackra vyer som jag gärna hade fotat, om inte fingret hade riskerat att frysa fast på riktigt i telefonen om jag tagit fram den.
Vi tog sittliften till toppen. Det var förvisso en bra ide i teorin, i verkligheten var den ett stenkast från att klassas som en felbyggd igloo. Backarna idag var dock riktigt goa att åka i. Ironiskt med tanke på kylan. Femåringen gav upp rätt omgående, hon avslutade dagens åkning med ett illtjut i liftkön och ett beslut om att ta sig ut densamme genom att skida motströms. Alla som har stått i liftkö vet att det är lite grann som att vara Ove i solsidan, grymt störande.
Värmestugan och grillad korv fick upp värmen lite grann. Men gnäller låg på lut och när den tredje mutkakan ramlat på golvet så var friden slut igen. Trött, kall och asförbannad gav sig femåringen inte förrän hon fått upp den och mot mitt råd tagit en stor tugga av kakan som nu var strösslad med grus, snöslask och diverse matrester. Det gav energi nog till att showa loss en stund med en Vallestaty. Sen blev det våffla i värmestugan och skiddagen var definitivt över.
Trysil hade kunnat få en bättre chans. Men åttaåringen, vänfamiljen och delvis maken hade några bra timmar i oljelandets skidparadis. Men när delar av gänget hade frystappar i skägget och andra hade börjat drömma om stränder och blåa hav till frukost, så gav vi oss av hemåt allihop. Vi avslutade dagen med pizzakalas med värmande brasa i vår stuga. Och där kanske mina och Andrees likheter ändå slutade.
Vissa fryser dock aldrig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar