Borta med vinden

Efter julfirande, en vecka i Sälen, och ett par dagar hemma, var åttaåringen peppad att träffa sin bästis igen. När frågan kom om hon ville sova över igår och sedan vara där idag, blev hon själaglad.

Femåringen njöt av att vara bara ensam med sina uppassare föräldrar igår kväll. Hon saknade dock sin syster i lägen då inga hushållsmedspelare ville bråka om valfri plastleksak eller fajtas om (samt med) Barbiedockorna. I den här familjen har vi en gång, för ett par år sen, sagt hejdå till en dataskärm som träffades av en kastad Barbie som spräckte skärmen. "Kast med liten Barbie" är en ganska vanlig sport här hemma, som vi försöker stävja i största möjliga mån. Det blev till slut en ovanligt lugn torsdagkväll med endast ett barn att fokusera på, rätt skönt som omväxling. När maken nattade henne klockan åtta hade jag oceaner av tid som jag inte visste vad jag skulle göra med. Så jag spelade HayDay på åttaåringens iPad. Oväntad fritid till en mamma utan måsten, riskerar att bli som att kasta pärlor till svin - men pärlor är ju ändå alltid pärlor.

I alla fall. Medan vi jobbade idag och femåringen var på förskolan, hade åttaåringen åkt pulka och haft en alldeles fantastisk vinterdag med bästisens familj. Jag fick ett fint sms av henne och såg fram emot fredagkvällen. Jag ljög ihop såg en dagdröm om en fulltalig familj (plus mormor) i fullständig harmoni, med enbart glädje som känslokomponent hos samtliga middagsdeltagare, framför mig. Sen ringde åttaåringen.

- Hej mamma, jag vill stanna en natt till!
- Jaha... Men vill du inte komma hem?
- Nej, men åh, jag vill stanna. Säg att jag får!
- Men vi ska äta räkor ikväll...du gillar ju det?
- Ärligt mamma, ärligt...ska du locka mig med räkor?
- Eeeh, nä, alltså, jag vill ju gärna träffa dig. Men vi ska äta räkor...
- Ärligt, mamma. Jag vill stanna.
- Ok...ses imorgon då. Jag saknar dig. Vi ses imor...
- Ok, hejdå.

Så var hon borta och lämnade luren till bästisens mamma. Den lilla åttaåringen med bredaste göteborgskan var glad som en lärka och uppenbarligen lugn som en filbunke. Själv blev jag stolt över hennes frihetskänsla, glad över hennes välbefinnande och lite fredagskänslig i hjärtat av att hon nu föredrog bästisen framför oss. Men ok, äääärligt? Fler räkor till oss...!? Hurra!