Tandvärk!

I måndagskväll slog plötsligt tandvärken till i min vänsterkäke. Herreminje så det värkte. Natten mot tisdag kvalade lätt in på topp tio av de värsta smärtnätterna i mitt liv. Förlossningarna ligger förvisso i topp, men då fick man ju lustgas och det slutade med glädje. Tandvärk kan ju möjligtvis sluta med att något kommer ut, men man har extrem otur om det är något levande. Min brutna handled, efter en vurpa i regnblött gräs när jag spurtade in segern i en brännbollsmatch, ligger också högt på smärtlistan. Men den gången dämpades smärtan av att brännbollen spelades efter ett antal sommardrinkar. Förvisso fick jag rådet att få bort tandvärken med konjak, men det kändes ändå inte klockrent där på natten när det bultade i hela käken.

Maken var inte jätteengagerad i min smärta, trots att jag klagade rätt högljutt. Men när jag började prata om tandläkare, att eventuellt dra ut visdomständer och annat otrevligt, så blev han mer orolig. Hade jag verkligen så ont? Han hämtade en värktablett. Den hjälpte föga och hans oro växte. Skulle detta nu leda till att folktandvården skulle bli rika på vår bekostnad?

Innan jag fortsätter, så antar jag, att maken kommer vilja slänga in nåt i den här storyn, om den där gången 2006 när han hade ont i sin arm efter en korpenmatch i fotboll. Den gången tyckte jag att han kunde ta två Alvedon, sluta gnälla och gå och lägga sig. I hans version av historien, vaknade han med smärta som gjorde honom illamående och grön i ansiktet. Min version är kanske något mildare, men okej, det visade sig att han hade brutit båtbenet i handen och gick gipsad i sex veckor. Mitt i sommaren...

Tillbaka till nutid. Tandläkaren konstaterade en inflammation bakom min ena visdomstand. Fler värktabletter. Jag var lite orolig för att den där inflammationen inte var så fräsch i lukten, men efter flera omgångar med alla rekommenderade bakteriella tandkrämer och specialmunskölj var det nog större risk, att jag spred en lätt soft av steril sjukhusmiljö omkring mig. Jag har i alla fall inte märkt att jag fått åka själv i rulltrappan, suttit ensam på bussen eller suttit på kanten i några konferensrum. Jag jobbade, åkte till Stockholm, kom hem, var på föräldramöte, nattade barn, åt vad jag pallade att finfördela, försökte vara trevlig fast jag kände för att fräsa. Men i fredags, när den mjuka lunchfisken gjorde käken fylld av eld, SÅ RÄCKTE DET. Och det gjorde det. Inflammationen var nu en infektion som spridit sig, konstaterades det när jag satt hos tandläkaren för andra gången på en vecka. GE MIG MEDICIN. Det gjorde han.

Penicillinet skulle tas tre gånger om dan och med lite kreativt tänkande så hann jag med två doser nu ikväll. Värktabletterna är maxade och om inte natten blir bättre nu så är det lustgas och konjak som gäller!