Men nu. Mina dagsregler för sjukdom är som bortblåsta. Nu är hela sjukdomsförloppet som en jojo. Ena dagen lite sjukmysig stämning med te och bok i soffan, nästa dag svettningar a la Ricki Bruch och liggande läge. Jag antar att det beror på att tiden för återhämtning nu är förpassad till den tid man är själv hemma, dvs några timmar på dagen när barnen är på dagis. För vem kan vara sjuk med en 1,5-åring och en 4-åring i närheten? Jag har dock hittat ett par lekar som är tämligen anpassade efter mammans (eller pappans) behov av vila. Den första är hästleken. Som namnet avslöjar går den ut på att föräldern är häst, en sjuk häst. Förvisso påpekar dottern att hästar står och sover, men om de är sjuka får de ligga ner. Gärna med en kudde och en filt. Leken kan sedan leda till att den sjuka hästen får en hel kvart att blunda på, då dottern ska undersöka öron, ben, mage och annat man kan ha ont i. Har man riktigt tur blir man ordinerad vila. Då släcker hon lampan, går ur rummet och ber sin lillasyster vara tyst eftersom hästen sover.
Om hästen tillfrisknar snabbare än beräknat så står det oftast en liten hund, katt eller tiger i väntrummet som vill bli ompysslad.
När djuren blivit friska kan vi leka dagis. Det låter som en vild lek, men hemma hos oss går den ut på att vi äter, masserar varandra eller sover/vilar. När vi äter får jag sitta ner vid hennes bord och vara tyst. Vi ska nämligen ha matro. Sen är det dags för massagen. Jag ska sitta framför henne, hon ber mig slappna av och sen gör hon ”regn och åska” på hela nacken och ryggen. När det är min tur att massera henne sitter hon helt still och njuter – vila för både mina öron och min själ. Sista aktiviteten i dagisleken är vila. Här får man också ha lite tur så att man är "ett småbarn". Då är det givet även här att lampan ska släckas, täcket ska på och hon och lillasyster ska vara helt tysta. Vissa gånger hinner det gå tio minuter (fatta hur länge det är!) innan det är dags att gå upp igen.
Igår försökte jag med det enklaste tricket – se på film tillsammans. Det funkar oftast bara 10-15 minuter hos oss under tystnad. Sen har jag en strid ström av frågor om allt ifrån varför Blixten McQueen har ögon (han är ju en bil?) till en föreläsning om att man inte får knycka saker som Lotta på Bråkmakargatan gör. Igår tittade vi på Rasmus på luffen. Hela filmen var fylld av frågor om varför barnen bor på barnhem, varför de badar i handfaten, varför har de inga skor, varför köper de inga skor, varför har de inga pengar, varför kommer polisen, är de tjuvar? Inte vad en bomullsfylld hjärna orkar uppbåda energi till att svara pedagogiskt på. Jag svarade lite på rutin tills hon började fråga om telefon. Någonstans i filmen tyckte hon att Rasmus kunde ringt sin mamma och bett henne köpa skor.
-Fast det fanns inte telefoner på den tiden, så han kunde inte ringa henne.
-Va?
-Det fanns inga telefoner, detta är ju förr i tiden, länge sen.
-Varför fanns det inga telefoner? (dottern mycket förvånad)
-De var inte uppfunna än. Man fick gå hem till varandra istället när man ville säga nåt.
- (tystnad) Men hur ringde man då?
-Det fanns ju inga telefoner, man kunde inte ringa.
-Kunde man inte ringa?!? (dottern mycket skeptisk)
-Nä, man kunde inte ringa.
Dottern tyst.
Dottern ler ett Mona-Lisa-leende. Triumferande sa hon sedan:
-Men, mamma, dom kunde ju ringa från datorn!
Mamman tyst.
Mamman ler ett Mona-Lisa-leende.
-Ja, precis, det kunde dom ju! Varför tänkte dom inte på det?!
Sen var filmstunden över.
Dagens cocktail med tillbehör. Boken som skymtar är Denise Rudbergs "Ett litet snedsprång". Den behöver man inte vara på topp för att orka läsa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar