…var ett tips jag läste någonstans till tonårsföräldrar. Men jag tyckte det var en bra sammanfattning av hur vi försökt hantera vår mini-tonåring här hemma. Kramdelen känns ju ganska given, och den får vi godkänt på kan jag tänka mig om supernanny eller så skulle ha vägarna förbi. Ramarna har vi kämpat med sen 2-års trotset slog till och som med korta, små pytteuppehåll varit en gäst hos oss sedan dess. Att sätta ramarna är ju den enkla delen. Det svåra är att vara konsekvent och inte göra undantag hela tiden för att det förenklar vardagen.
Jag har inga Anna Wahlgren-ambitioner med den här texten så ni kan lugnt läsa vidare. Men jag tror att jag fått korn på något de senaste dagarna. Jag har läst många böcker om barnuppfostran och om hur man hanterar ett viljestarkt barn utan att ta från dem viljan. Det är egentligen lika "självklart" som allt annat när det kommer till barn. Ändå funkar inte alltid det självklara. Hjälpen kom från oväntat håll. Vår fyraåring har nämligen kommit till ett stadium där hon själv talar om vart ramen är när jag inte själv ser den.
Häromdagen när jag skulle läsa godnattsaga valde fyraåringen en lång bok med mycket text. Det är sent, vi är båda trötta och jag talar direkt om att jag inte läser hela boken på en kväll, men vi kan påbörja den. Dottern protesterar, och vi tjafsar om det en liten stund. Jag ser ramen – jag har sagt nej av en anledning och då ska jag inte ge efter för tjat – och efter en stund lugnar hon sig och vi börjar läsa. Jag märker ganska snabbt att man kan hoppa över det mesta och bara läsa så där en tredjedel av vad som står på varje sida, sammanhanget fungerar ändå. Jag tänker för mig själv att det var ju smidigt, då kan jag läsa hela boken ändå. När vi kommer till näst sista sidan börjar dottern röra sig bredvid mig i sängen, hon skruvar på sig och ser ut som om hon undrar över något. När jag precis läst sista sidan och slår ihop boken så spänner hon ögonen i mig och ryter att ”DU SA ATT DU INTE SKULLE LÄSA HELA BOKEN, VARFÖR GJORDE DU DET DÅ?!” Jag blir helt ställd, svarar något dumt om att att ”jo, men du ville ju det så då gjorde jag det, blev du inte glad?”. Tonläget är lika irriterat när hon fortsätter: ”Men du sa att den var för lång, du skulle inte läsa hela boken. Du skulle läsa den imorgon!”. Jag tar mig ur situationen genom att säga att jag gjorde fel, jag borde gjort som jag sagt från början, och då nöjer hon sig.
Händelsen väcker något hos mig och jag har funderat en del på det. Vi vet ju sen innan att vi tjänar på att hålla på ett beslut. Eller i alla fall på ett nej. Men det är ju så svårt att komma ihåg ibland! Och så mycket enklare ibland i stunden att fuska.
Idag fick jag skämmas offentligt. Inför ett besök hos läkaren var fyraåringen mutad med att få välja vilken glass hon ville efteråt om hon skötte sig. Hon skötte sig kalasbra, och därmed fick jag först åka till ett specifikt glasscafé samt ett vanligt café för att försäkra oss om att det var stängda (för där fanns favoritglassen) innan vi landade hos vår hovleverantör Ica Maxi. Det pågick leksaksrea och någon (o)smart maxi-medarbetare hade placerat alla leksaker precis innanför entrén. Vi fastnade där. Hon gick med myrsteg och ville titta på allt. Klockan var närmare 17 och jag insåg att hon var trött och hungrig, så jag ville inte gärna pusha henne över kanten till ett trött-med-lågt- blodsocker-utbrott. Så fick hon se en leksakbil hon sett för länge sen och fått nej på. Den var nersatt från 99 till 25 kronor. Jag såg min chans att köpa mig ur situationen. Men eftersom vi i tid och otid hör ”jag vill ha” och ”jag får aaaaaldrig…” från dottern numera, så ville jag visa att det fanns en gräns här. Så jag sa att vi kunde köpa den – om hon avstod sin glass. Inga problem, hon blev överlycklig och dealen var i hamn. Bilen hade fångat henne och vi gick mot kassan. Men så toksjönk mitt blodsocker. Jag ville ju ha glass också! Så jag styrde mot frysdiskarna istället och tänkte att ”det blir bra det här, vi köper lådglass och tar hem så tar vi den efter middagen”. Dottern följer sakta efter och ser lite konfunderad ut. Jag går med raska steg och lägger upp ramen på huggkubben. Framför frysdisken svänger jag yxan och jag säger glatt att hon får välja smak. Sen drämmer jag till på kubben när jag lägger till att hon kan ta två! Alla inom minst två matgångars avstånd hör henne när hon med hög röst läxar upp mig: ”Jag har valt bilen! Du sa att jag får välja på bil eller glass. Jag vill inte ha glass. Du sa nej. Varför ska jag välja? Jag är trött nu. Jag vill gå hem”. Hon sa säkert fler meningar. Jag minns inte exakt vilka ord hon använde, men det stod klart att runt mina fötter låg flisorna av en sönderslagen ram. Vi åkte hem utan glass.
Jag har ju några år till att öva innan vi har två tonårstjejer i huset. Det är ju ändå ganska oskuldsfullt att tänja på gränserna med böcker, glass och leksaker. Men jag vet. Det är beteendet som räknas. Jag ska öva som en tok tills ramarna ska sättas runt bålrundor, lämplig kjollängd och 43-or på besök i hallen.
Det gäller att ligga på överskott på kramar då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar