Nyårsmålet - check!

Det var ju lika bra att köra igång direkt. Så jag gjorde en mellandag av årets första arbetsdag och åkte med barnen och mormor (deras, inte min) till vattenhålet numero uno i Göteborg - Slottsskogen. Stressfri morgon gjorde att vi anlände vid halv 11 till lekplatsen Plikta. Nästan inget folk, men vi dissade alla nya prylar och började med gungorna. Lowa registrerar omgående att bakom gungorna finns tåget som förut stod längre bort i lekparken, och då bakom ett gäng höga buskar.

- Mamma, har du sagt till dom att ta bort buskarna?
- Va..? Nä?
- Och flytta tåget?
- Om JAG har sagt det? Till vem..?
- Ameh, dom som bestämmer!
- Nä? Varför tror du det?
- Men man får ju inte vara på tåget där bakom buskarna om man inte sagt till sin mamma! Och nu HAR dom flyttat tåget!

Då föll polletten ner. När vi var på Plikta en gång i våras så hände det som alla föräldrar fasar för. Jag tappade bort Lowa på lekplatsen. Jag och en annan mamma stod och tittade rakt på barnen som lekte så där tre-fyra meter framför oss. Jag måste väl blinkat ovanligt långsamt den dagen, för helt plötsligt var Lowa borta. Puts väck. Kompisen stod kvar och hans mamma såg lika frågande ut som jag. Vart tog hon vägen? Jag började gå runt och kika om hon gömt sig bakom något, men i takt med att sekundrarna gick och jag inte hittade henne, så skenade hjärtat. Jag fick tunnelseende och fick dra efter andan ett par gånger. Allt jag kunde tänka på var att jag ville ringa Henrik, men jag kunde inte minnas hur man gör. Så jag fortsatte småspringa runt lekplatsen. Både jag och den andra mamman ropade och letade i vad som kändes som en evighet, men som visade sig vara ett par minuter. Jag minns inte vem som såg henne först, men plötsligt stod hon bara där igen. Lite längre bort. I tåget bakom buskarna.

Avslappnat läge - när är det mammas tur?

Bäst att hålla i dem...

Perfekt kombocykel (fanns att låna).