Varför ska vår sårbarhet behöva göra sig så starkt påmind för en närstående, innan livets självklarheter ska stå fullkomligt klart för andra runt omkring? När dottern vid middagen slängde lingonsylten på golvet för femte gången så var det enklare att torka upp den idag. Ytterkläderna vid dörren i högar har inte stört mig på hela kvällen. Min irritation över isiga, halkiga gator och ungar som vägrar vantar men ändå skriker när de fryser, bleknade idag.
Alla guldkorn som ibland skyms av för många vardagar och för många skapade måsten. Äldsta dotterns bad som prompt skulle övervakas av lisebergskaninen på en stol bredvid badkaret. Yrvädret till minsting som lekte med dagens favoritleksak, en plasthäst inköpt på loppis i somras.
De viktigaste stunderna på dagen är inte alltid lika självklara som idag.
Alldeles, alldeles sant.
SvaraRadera/Alexandra
Det är såna saker som får en att tänka till. Fast oftast bara stunden. För hur det än är....trotsande barn och grusiga golv, sömnlösa nätter och syskongnabb gör sig påmint ändå. Igen. Vi borde vara mer tacksamma för vardagen men ibland gör trötthet att man iaf inte orkar... Vi stannar till, reflekterar, men sedan går vi vidare iaf på samma sätt. Precis så är nog livet.
SvaraRadera