Dan före dan

Tolv timmar och 38 minuter kvar till operation. Är totalt koncentrerad på kl 9 imorgon bitti och kan inte fokusera på någonting nu. Det är som resfeber. Jag vill iväg, och vara på väg, inte sitta här och vänta. Och en liten del av mig vill hoppa av. Ögonkliniken har ringt mig tre gånger på förkvällen utan att lämna meddelande. Min mentala uppladdning tål inte att läkaren är sjuk och operationen inställd... Dock känns det ju vanskligt att kräva operation ändå, inte bra om de skickar fram nån klåpare. 

Den ögonläkare som ska styra lasern (?), talade i måndags på förbesöket om för mig att vi i Sverige minsann var ett u-land i jämförelse med andra länder i fråga om ögonoperationer. Min skeptiska min avslöjade min reaktion på hans ord, och han la snabbt till att han menat i fråga om antalet personer som operererar sina ögon. Hm. Han bytte snabbt ämne och började prata om operationen som faktiskt ska ske i Sverige. Han sa att jag ska få med mig sömntabletter och starka smärstillande droppar hem. Det lät ju bra och jag svarade att  "det var ju smidigt för då kan man ju sova sig igenom smärtan". Då såg han bestört ut och sa att det var ju endast för insomning på kvällen; "det är ju inget knark du får". Nähänä. Jag kände mig helt ok med den informationen, men antagligen signalerade jag något annat, för då sa han att en stor whiskey kunde jag ju alltid ta. DET kändes ju lite oroväckande, tyckte jag, whiskey i kombination med stark smärtstillande medicin och insomningstabletter - är det verkligen en bra idé? Här nånstans tyckte läkaren att vi skulle lämna området smärta och smärtstillande och fokusera på utgången av operationen istället. Han visste ju vad han skulle säga för att komma på plus igen, så han talade sig varm om hur bra det var att jag är så UNG och inte väntar med operationen tills jag blir 40. Då är man ju GAMMAL. Sen tittade han lite i sina papper och bytte ämne igen, jag misstänker att han såg att det stod 77 i rutan för födelseår.

Nu är jag i alla fall tokladdad. Jag känner mig seg i skallen, kan inte tänka på något annat, måtte operationen bli av! Mitt enda uppdrag ikväll är att ladda över Keplers Eldvittnet och Flygts Outsider som ljudböcker till min telefon så jag kan lyssna på dem imorgon och på torsdag. Och på fredag...och eventuellt lördag. (För övrigt hade jag ingen aning om att hela datorn skulle låta som ett reaplan när man kopierar över filerna. Känns osunt i datavärlden a la 2012 Men nu är det snart klart).

Yngsta dottern har tydligen bestämt sig för att ta igen de hon missat de senaste dagarna i upplevelser när hon var sjuk, så hon vill inte sova. Jag provade att lägga henne första gången vid kvart i sju, hennes vanliga sovtid. Det resulterade i att hon satt och ropade sin systers namn med sin vänaste röst, varpå systern ville gå in till henne. Den ofokuserade mamman orkade inte tjafsa emot. Efter andra läggningen tjöt hon tills pappan, som kommit hem, tog upp henne och försökte natta henne från början igen. Nu, när hon för tredje gången ligger i sin säng för kvällen och ska sova, så har hon tagit till det tunga artilleriet. Jag hör henne ta i från tårna och ropa "fääääärdig" med helt klar stämma och hon vet, hon vet, att jag måste plocka upp henne och kontrollera så hon verkligen inte är "färdig" med nåt.

Om 12 timmar börjar operationen.