Varde ljus!

Jag kan se! Mina ögon är inte helt läkta, men imorse när jag slog upp dem så kunde jag se. Det låter kanske töntigt, men det kändes faktiskt som ett mirakel. Eller i alla fall som en gåva så stor att jag hade varit beredd att betala mycket pengar för den. Ja just det, det gjorde jag ju...men det var värt varenda krona.

Morgonen började dock lite i förskräckelse när yngsta dottern smet in till mig och började klättra upp i sängen innan jag hunnit vakna. När jag insåg att hon nästan satt på mitt huvud började jag flaxa med armarna för att putta ner henne hålla i henne.  I nästa sekund hade jag hennes lilla knutna näve inkörd rakt i mitt vänsteröga. Jag tjöt likt Ferdinand på jul. Det gick en ilning av smärta genom ögat, men jag skrek mest av rädsla för att knytnäven skulle paja operationen. Jag hann tänka att det här är såååå typiskt - nu blir jag blind, första dagen sen jag var barn som jag kan se ordentligt - så blir jag BLIND!  Dottern skrek i ren förskräckelse över att hennes mor för en gång skull skrek i samma decibel som hon själv och syrran, som annars är ohotade ettor på den listan här hemma. Maken reagerade på sekunden och kom flygande in i rummet.  Han blev också jätterädd (är nu alla pengar för operationen till ingen nytta?!) när han såg mig hålla för ögonen. Tumult uppstod i några minuter, innan vi konstaterade att ögonen verkade intakta och att JAG KAN SE! Halleluja, vi dansade och sjöng. Nä, det gjorde vi inte. Men vi gick ut till barnen i soffan och tittade på Bompa.

I övrigt var påskaftonens tre-i-topp:

1. Glädjen hos äldsta när hon insåg att hon fått besök av (ego-)påskharen som lämnade en påskharechokladstaty gömd i trädgården.
2. Eftermiddagsfika i sängen tillsammans med yngsta dottern (som lämnade diverse chokladspår efter sig på (numera) makens täcke).
3. Kvällens påskbuffésupé ensam med maken.

 

Glad Påsk!