Wipe Out Västkusten

Jag trodde april skulle bli den månad när vi gjorde comeback. Vi inledde april med min efterlängtade ögonoperation, men sen var planen att alla skulle vara på benen. Dock byttes min blindhet ut som yngsta dottern, som fick en ögoninfektion som varade en vecka. Veckan efter slog äldsta dottern ut två tänder. Sen andades vi ut.

I torsdags kväll gjorde jag det förbjudna. Det är nästan värre än att inte vara lagom. Jag ropade hej. Jag ropade hej på fel sidan bäcken, högt och tydligt deklarerade jag för flera (o)intresserade i omgivningen att nu hade vi minsann klarat en hel  dagisveck utan sjukdomar! Alla i familjen hade varit friska i en hel vecka - det hade inte hänt sedan december! Eftersom döttrarna är lediga på fredagar tyckte jag det var ett säkert kort. Någon som lusläser den här bloggen tänker kanske att ”Mäh, nu överdriver hon igen, de var ju friska i fjällen, var nöjd nån gång!”. Så var det ju. Vi var ju friska. Friska i den bemärkelsen att barnen och maken var feberfria och att ingen kräktes på flera dagar. Den fjärde parten, jag, klarade veckan med hjälp av nässpray och ibumetin – men, visst, som småbarnsförälder räknas det till kategorin ”frisk”.

Ovetandes om att jag hade utmanat ödet/guden/turen, så vaknade jag på fredagen till det här. Luften gick ur oss båda vuxna här hemma, när vi insåg att sjukdomarna inte var över, och att detta kunde bli långvarigt. Med tur eller envishetens kraft, så gick dock sängläget från helgen över i sittande läge på måndagen, och vi fick hopp om livet igen. I ungefär tre timmar kände vi att kanske, kanske, ror vi hem den här veckan ändå. Mamman återhämtar sig, barnen är på dagis, pappan jobbar. Vi såg fram emot helgen.

Vi borde kanske anat oråd när 4,5-åringen började klaga på att hon var sjuk, hon var yr sa hon. Mådde illa också när hon tänkte efter. När tredje symtomet hon nämnde var ”jag kan inte se i ljus, jag behöver nog operera ögonen” så bestämde vi oss snabbt. Sympatisjukan kan vi inte vabba för, hur gullig den än är, och frisk nog att ta hand om en frisk unge var jag inte.

Efter halva tisdagen ringde dagis. Dottern låg i en soffa och sov. Hon hade hostat hela morgonen och nu ville de att vi skulle hämta henne. Så på tisdageftermiddag satt vi här hemma, 3/4 av familjen. En hostandes, febrig dotter. En mamma som fortfarande är på sjön titt som tätt, och en pappa som undrade om han är med i en fars. Vad finns bakom nästa dörr? Galna ko-sjukan?

Så nu säger jag inget. Jag säger inget om att jag hänger mest på kajen och bara då och då tar mig en tur med båten. Jag nämner inget om att matlusten börjar smyga sig på igen och att jag igår bannade maken för att han ätit upp helgens chips utan att spara till sin sjuka fru. Jag säger inget om att hostmedicinen redan hjälpt och att dottern är pigg nog att retas och vilja dansa till Loreen (utan värktablett, inga överspeedade barn här, tack så mycket).

Men jag säger det här: nu är det väl ändå nog? Vi vill annars framföra vårt missnöje. Vart klagar man? Va? Finns det ingenstans att klaga?! Det här är ju Sverige! Någon måste ta ansvar! Till vilken myndighet kan man framföra att man är synnerligen missnöjd med vinterns och dn tidiga vårens utfall i fråga om bakteriers och olika virusstammars närvaro i vårt hem? Jag behöver ett formulär att fylla i, ett ärendenummer att följa och en byråkrat att jaga. Jag vill inte ha vintern tillbaka, men gärna en underskrift på att nästa år är det vi som sitter med ett (immun)försvar a la järnridåns tid, och slipper falla som käglor när bakteriehärdarna behöver en människokropp att  leka wipe out med.