Med en dåres envishet

Yngsta dottern klättrar smidigt, trots sin knubbiga bebiskropp, upp på soffbordet. Slänger ena benet över kanten och liksom häver sig upp på en millisekund. Likt en småfet ballerina, hoppar hon upp på fötterna i samma rörelse och trampar flinande runt på bordet innan varken maken eller jag hinner svälja kaffet och stoppa henne.

Maken ber henne pedagogiskt att lämna bordet och gå ner på golvet. Nu. Hon svarar med att vända sig och klappa händerna. Vad nu? Var är vår lätthanterliga bebis? Maken höjer rösten och säger skarpt åt henne att gå NER. NU. Hon spexar tillbaka, och vi får en väl inövad ”förvånat-grimas”, hon höjer på ögonbrynen och tittar på oss utan att göra minsta ansats till att lyda. Tar ett par hopsasteg och en svängom.

-Du ska gå ner från bordet NU, jag räknar till tre. Ett…
Maken håller upp tre fingrar i luften. Dottern tittar på honom och sen på sin hand. Hon höjer den och visar ett finger i luften och säger:

-Ett…

Maken och jag tittar snabbt på varandra. Inte skratta nu! Ungen ska ju gå ner från bordet när vi säger till henne. När maken säger två och dottern upprepar med sin bebisstämma som hon just lärt sig använda till ord vi förstår, så måste jag gömma ansiktet i händerna. Det går liksom inte att hejda när skrattet bubblar upp. Med ett bestämt uttryck i ansiktet står hon på bordet och håller upp två knubbiga fingrar och räknar. Vi ser på henne att hon är väl medveten om att hon gör något hon inte får. Maken biter sig i kinderna och fortsätter sitt räknande.  Jag kikar mellan fingrarna för att se hennes reaktion när maken säger tre och själv gör sig redo att lyfta ner henne på golvet. Men hon ser inte att han reser sig och irriterat går fram till henne. Hon har nämligen också slagit händerna för ansiktet. Precis när maken är framme och sätter händerna runt hennes mage för att lyfta ner henne, så gör hon som jag, kikar mellan fingrarna. Hennes små händer är inte stora nog att täcka hela hennes ansikte, och våra blickar möts. Jag inser att hon vet precis var hon har oss, och det står 1-0 till henne i förstadiet till hennes tvåårstrots. Det är två månader tills hon fyller två år. Jag anar början på en bumpig färd.

Jag veeet att trots är utvecklade, jag veeet att barn måste igenom trotsfaserna för att finna sig själva och våga tro på sina egna känslor och blablabla.  Jag vet. Men det är ändå kämpigt när det väl kickar igång. När äldsta dottern haft oss som frivilliga gisslan i ett år i sin första trotsperiod, så ville vi kräkas på våra egna övertalningsförsök. Vi fick goda råd för att bryta trenden av många, men en speciellt klok person kom med det som funkade för oss. Hon förklarade det vi egentligen redan visste vid det laget, det är ingen idé att be ett trotsigt barn ens två gånger. När man talat om vad som gäller och vet att barnet förstått, så är det slutpratat. Lyft bort, stäng, öppna eller vad det nu är saken gäller, gång på gång; ”… med en dåres envishet”.  Det blev våra ledord och vårt mantra. Inget mer prat, "...man blir så lätt trött på sin egen röst”. Vår dotter visste ju vad som gällde, hon ville ju bara testa om vi visste. Det funkade inte varje gång, men vi hade i alla fall en aning vad vi sysslade med.

Jaja, dårskap gränsar ju till geniets intelligens sägs det. Man kan ju alltid hoppas att ett års dårskap tar oss närmre Einstein. Jag tvivlar dock. Vi borde båda två vara aktuella för Nobelpriset om det hade stämt.

Inte utan min jacka.