Ett ögonblicks frustration.

Läkningsprocessen efter ögonoperatinen pågår med lite svajig syn som följd, men det är tydligen som det ska vara enligt pappersbunten jag fick med mig hem. Igår kväll skulle jag ta bort det ”plåster” läkaren satt på ögat. Det var en vanlig lins, men utan styrka. Det står i alla papper att det kan vara lite jobbigt och att man ska använda ”milt, trubbigt våld” för att få ut linsen då den kan sitta fast ganska hårt. Jag våndades lite inför detta, men maken peppade mig med sin närvaro och när vi tömt närapå halva flaskan med ögondroppar i ögat, så vågade jag prova. Om det var karma, Gud eller min 20-åriga (!) erfarenhet av linsutplockning som avgjorde, men ett par sekunder senare var linserna ute. Man börjar ju undra över den här operationen. Allt går som en dans, kan det verkligen få vara så bra?! Lite bortskämt är jag ändå irriterad över vädret. Det är det enda (peppar, peppar) som inte gått min väg. Idag spöregnade det, och trots det var jag tvungen att bära solglasögon. Oavsett väder är det mörka solglasögon i tre månader som gäller. Ser ju liiiite mysko ut. Ungefär som om jag vore misshandlad och ville dölja skadorna eller så. Kan tänka mig hur snacket i radhusområdet kommer gå om några veckor.

I övrigt har vi haft en hemmadag och barnen var precis så rastlösa som de blir när regnet öser ner och de inte kan mamma vill gå ut. Mamman har varit lika glad som hon är när båda barnen är inne och röjer hela dagen. Jag hittade dock ett pyshål till frustrationen som började samlas i kroppen framåt eftermiddagen. Vi var en sväng på ICA, och eftersom vi bara skulle ha ett par saker så stannade maken och yngsta dottern kvar i bilen. När vi kom ut, äldsta dottern och jag, ser jag att maken står på fel sida av parkeringen. Vi skulle få gå i ösregnet, jag i solglasögon, en bra bit. Han ser oss dock, och börja krypköra framåt. I ögonvrån ser jag då en bil lite längre fram som står och väntar på en parkering, troligtvis misstänker den bilisten när han ser vår fräsiga Volvo komma glidande att maken tänker sno hans plats. Barnafadern som kör den andra bilen är uppenbarligen mer rädd för att få vänta på en ny parkeringsplats, än om sin bil och sina barn, så han gasar på och kör över vägen och in precis framför min make och parkerar. Båda maken och jag står bara stirrar, och fören gång skull är jag glad att maken vinner VM i "hur sakta man kan köra en bil som ändå rör sig framåt",  för han hinner stanna. Innan han hinner starta igen, så börjar den andra bilen plötsligt att packa ut, återigen framför maken. Föraren tittar åt alla andra håll än åt mig eller maken som står på varsin sida och nu har börjat gestikulera på varsitt håll. Vi är ganska lika där, maken och jag.  Till slut stannar den andra bilen till och maken kan slingra sig förbi fram till oss. Jag fortsätter visa vad jag tycker om den andra förarens beteende och till min lycka så vevar han ner framrutan och frågar vad mitt problem är. Vad MITT problem är?! Halleluja, han var ju för perfekt för att vara sann! Ropandes från min sida av parkeringen talade jag om för honom att jag tyckte att han kunde åka ut i skogen och öva lite på bilkörningen innan han befann sig på befolkad yta igen. Blådåren fick veta att det var tack vare min man som en krock undveks, när han själv bara körde på och riskerade liv för en parkeringsplats. Det sista var kanske lite överdrivet, liv kanske inte stod på spel… Men väl skador. I alla fall plåtskador. .

När jag efter mitt nätta utbrott satte mig i vår bil, så slängde jag en blick i backspegeln. Jag såg en galen kvinna. Blöta hårtestar som slitit sig ur tofsen låg smetade runt ansiktet, vidgade näsborrar, en röd regnluva uppdragen över huvudet och som grädde på moset hade jag mina stora solglasögon på mig. Det kan tänkas att mannen som fick ett visst mått av söndagsfrustration över sig, tror att han såg en demon. Det kan han vara glad för. En nyopererad, irriterad, genomblöt (eventuellt religiös) småbarnsmamma är minst lika farlig.