Lasershow

Min laseroperation börjar kännas som gammal skåpmat nu. Den här veckan innehöll fyra vardagar men bara två arbetsdagar för mig, då den startade med vab och slutade med en planerad föräldraledig fredag.  Låter ju som en lugn vecka, eller hur? Hahahahaha. Historien som fick oss på fall innehåller riktligt med blod, svett och tårar. Återkommer med detaljer imorgon. Nu till min operation.

Många vänner, bekanta och arbetskamrater har frågat om hur operationen gick till. Gemensamt för er alla som frågat är att ni tycker det hela verkar ytterst obehagligt och flera har grinat illa innan jag ens börjat berätta. Jag hittade också få historier på nätet när jag googlade allt med laser- och ögonoperation innan ingreppet. Så nu tänkte jag berätta här. Operationen jag gjorde heter ”No Cut” och innebär att lasern skrapar på hornhinnan. Det skapas ett skrubbsår och det är det som orsakar smärtan. Så här gick min operation till:

Onsdagmorgon klockan nio sprang jag oplanerat ensam in i porten till Vårda ögonklinik, eftersom den närmaste p-automaten så klart krånglar och maken måste hitta ny parkeringsplats. Jag föreslår att vi ska chansa och stå på gatan utanför ändå, men maken förstår inte vad jag menar. Inne på kliniken får jag 5 mg sobril och voltarendroppar i ögonen. Receptionisten går igenom alla droppar det är meningen att jag ska ta de följande dagarna. Jag var helt avskärmad och hade tunnellyssning. Jag kunde inte forma tankarna till något annat än att jag skulle in på operation strax. Allt fanns dock med på papper vi fick med oss hem.

Eftersom jag önskat att min man skulle följa med in i operationsrummet fick vi båda klä oss i blåa operationskläder. Jag tyckte maken liknade Dr McDreamy, men voltarendropparna kan haft något med det att göra. Väl inne rummet visade det sig att McDreamy fick sitta i en stol längs en vägg där han inte nådde mig, så någon stödjande handhållning blev det inte. Jag fick ligga på en brits och lägga huvudet i en skålformad ”kudde”. Jag satt inte fast. Sköterskan berättade hela tiden vad läkaren gjorde, för det blippade lite när han ställde in alla mina värden på lasern (jag tror det var det han sysslade med och antar att han inte tog sig en surfpaus på datorn). Jag fick bedövningsdroppar i ögonen som sved till lite, men det gick över snabbt.

Lasern såg ut som en gigantisk kamera som hängde ovanför huvudet på mig. Jag fick en kompress över ena ögat och sen kom det jag fasat för – att ögonlocken skulle spännas upp med ett verktyg. Det såg ut som en ring med ett handtag på. Jag fick en reflex att resa mig och rusa ut, men maken satt ju vid utgången och hade troligtvis spärrat dörren om jag försökt fly. Dessutom var jag osäker på vad den där sobrilen hade gjort med mina ben, inte för att den kändes alls, men risken för den pinsamhet som skulle uppstå om jag ramlat av britsen i mitt flyktförsök gjorde att jag låg kvar. Istället berättade sköterskan att kroppen är så fiffig att när ena ögat är uppspärrat och det andra blinkar, så tror hjärnan att båda ögonen blinkat, och då känns det inte obehagligt. Jag sa att det lät som musik för mina öron, och då sa sköterskan att vi kunde sätta på lite musik också så fick jag något annat att tänka på. Det stämde. Efter att ögat spärrats upp, så tog det bara några få sekunder innan lasern satte igång. Det kändes ingenting, det enda jag behöver tänka på var att titta på en grön prick. Det luktade lite bränt, men vadå, det gör det ju varje gång man lockar håret. Värre var det inte. Läkaren höll sin hand runt min haka hela tiden när lasern arbetade. Efter kanske en halvminut (?) var det klart, och då kom det enda som gjorde ont och var riktigt obehagligt. Sköterskan spolade vatten rakt ner i ögat och det gjorde ont. Ont. Det var så mycket vatten att det rann längs halsen och ner i nacken. Det var för att kyla av ögat efter lasern tydligen. Riktigt oskönt. Efter vattnet la läkaren i en lins i ögat som fungerade som plåster de första fem dagarna. Sen var det klart.

Fem minuter per öga tog operationen, och det kändes inte som de längsta tio minutrarna i mitt liv. Då har jag varit med om betydligt värre vad gäller både smärta och obehag. Två förlossningar, en bruten handled samt de allergianfall jag haft, slåss alla om högsta placeringarna. Sen kommer väl förstås de här tio minutrarna, men hade jag ärvt de där ögonen i nacken jag stenhårt trodde att min mamma hade när jag var liten, så hade jag inte tvekat att operera dem där och då också.

När jag satte mig upp på britsen kunde jag redan se bättre än innan operationen. Jag kände mig lugn (sobrilen kickade in lite försent) och hade en känsla av att ha gått i mål. Jag klarade det! Jag tyckte maken såg lite blek ut i sin stol med armarna utsträckta på karmarna. Han satt rak i ryggen och sa inget förrän jag frågade hur det varit att sitta bredvid. Då sa han helt utan inlevelse ”det var intressant" med blicken fixerad någonstans bakom mig på väggen.

Efter operationen fick vi sitta en halvtimme i ett mörkt rum, där det fanns macka, frukt, kakor, kaffe och annan dricka uppdukat. Jag satt i den största och mjukastefåtölj jag nånsin sett, som dessutom hade gungfunktion… Jag fick en ögonmask med kyla i och några värktabletter. Sen var det dags att åka hem. Jag såg ju någorlunda bra, och hade ingen smärta när vi körde hem.

Smärtan kom efter ett par timmar. Den var hanterbar, men jag såg också till att varva Panocod och vanliga Ibumetin de första timmarna. Maken skötte alla droppar som skulle i ögonen med max en timmes paus. Jag låg i ett mörkt rum och slumrade hela dagen. Ögonen rann en hel del, och det var en obehaglig känsla i ögonen stundtals – men inte så att jag inte stod ut. Ljudboken fick mina tankar på annat, och då och då somnade jag till. Ljuset var verkligen en fiende de första dagarna och det stack till i ögonen som eld när jag försökte byta ljudspår på telefonen och skärmen tändes i det nedstäckta rummet. På kvällen gjorde det rejält ont, men med hjälp av en av de tre insomningstabletter jag fått med mig, så sov jag hela natten utan smärta. När jag vaknade dagen efter hade jag knappt ont alls.

Jag fortsatte att ta värktabletter och voltarendroppar på torsdagen i förebyggande syfte, men på kvällen var jag så pass bra att jag kunde sitta med vid middagsbordet med solglasögon på. Efter några minuter värkte ögonen och det var enkelt att inse när jag hade överansträngt dem och behövde vila lite.

Fredag var sista dagen i sängen och jag började bli rastlös. Men till alla er som har dålig syn och är trötta som fan har söta små barn hemma – tre dagars vila i mörker gjorde susen för energidepån! Det var en bonus i det hela att få de där dagarna i avskildhet och uppassning. Barnen var drillade i att mamma inte fick störas. Vår äldsta dotter deklarerade dock redan på onsdagen att hon var den enda som fick hjälpa mamma till toaletten. Jag hade nog klarat det själv, badrummet ligger ju vägg i vägg med sovrummet, men hon ledde mig in så försiktigt så jag tyckte hon kunde få känna sig stor och hjälpsam. Dessutom flödade ljuset in från takfönstret i badrummet så det var bra med lite assistans när jag knep ihop ögonen så hårt jag kunde bakom solisarna. Första gången hon hjälpte mig ropade hon på sin pappa när jag bad om lite papper, ”så att han kan torka dig”, sa hon. Precis där gick dock gränsen för hur ompysslad jag ville bli.